711 M ai l lart—Malm 712 Francesco Malipiero. pande Kindertotenlieder för en röst med piano och Das klagende Lied för sopran-, alt- och tenorsolo, bl. kör och ork. M. fullbordade också Webers komiska opera Die drei Pintos (1887) och bearbetade Oberon (även sceniskt). — L it t.: G. Adler, G. M. (1916); A. Neisser, G. M. (Redarn 1918); P. Bekker, M:s Sinfonien (1921); P. Stephan, G. M. (4 uppl. 1921). Dessutom gav M:s maka A 1 m a M. ut hans brev i urval (1924) och G. M., Erinner. und Briefe (1940). Maillart [majaT], Louis, kallad Aimé, 1817—1871, fransk kompositör, var elev av Halévy vid konservatoriet i Paris, där han fick rompriset 1841, komponerade 6 operor, av vilka Villors dragoner (Les dragons de Villors, Paris 1856, Stockholm 1863, i Tyskland kallad Glöckclien des Eremiten) blev en världssuccé. Maina'rdi, E n r i c o, f. 1897, italiensk violoncellist, blev tidigt elev vid konservatoriet i Milano, där han vid 13 år fick diplom i violoncellspel, fortsatte senare sina studier för Hugo Becker i Berlin, blev 1929 dennes efterträdare som violoncell-lärare vid musikhögskolan i Berlin men kallades senare till ledare för mästarklassen vid konservatoriet i Rom. M. hör till samtidens märkligaste violoncellister. Han har konserterat i de flesta europeiska länder (i Sverige upprepade gånger sedan 1935). Bland M:s svenska lärjungar må nämnas Alex. “Bergkvist. Majeur se M a g g i o r e. Malinconi'a (it.), ”melankoli”, bl. a. satsöverskrift för inledningen till finalen i Beethovens stråkkvartett B-dur op. nr 6. Malinco'nico (it.) ”melankoliskt”. Malipie'ro, G. Francesco, f. 18/3 1882, italiensk kompositör, var elev vid Liceo musicale i Bologna (E. Bossi), 1921—24 kompositionslä-rare vid konservatoriet i Parma och har därefter varit bosatt i Asolo i Venezien. M. är en av de ledande modernisterna inom italienskt musikliv, som melodiskt och rytmiskt gärna anknyter till äldre italiensk musik. Utom en rad tidiga verk, som han numera knappast kännes vid, har han från 1911 skrivit en rad märkliga operor, orkesterverk (Impressione da vero, I 1911, II 1920, III 1921/22, m. m.), oratorier och andra körverk med 1. utan orkester, sånger o. a. Han har också utgivit Monteverdis samlade verk (1926 ff.) samt instrumentalverk av Bassani, Frescobaldi och Stradella. Som författare av teoretiska och stilhistoriska arbeten har han utgivit II pregiudizio della melodia (1912), La sinfonia italiana delV avvenire (Ri-vista musicale italiana 1912), Il teatro (1920 och 1927). — Litt.: G. M. Gatto i Rivista musicale italiana 1919; densamme, F. M. i Musi-cisti mod. dTtalia 1920; G. Rossi-Doria i La Musique dec. 1929. Malm, Axel Gustav, f. 2/6 1888, valthornist, blev som volontär vid Svea livgarde elev vid konservatoriet i Stockholm 1902 (militär musikdirektör sexamen 1910) och är sedan dess lärare i valthorn vid Musikhögskolan och i instrumentalmusik vid Maria folkskola. När Konsertföreningens orkester bildades 1914 blev han där förste valthornist. M. torde vara en av samtidens främsta valthornister. Malm, Henning Hugo, 1872— 1937, operasångare (lyrisk tenor), var först verksam som byggnadsingenjör men studerade samtidigt hos K. A. Söderman (från 1896), debuterade 1899 som Don Octavio i Don Juan på Kungl. Teatern, där han var engage