735 Mel lander—Melodi 736 en svensk rapsodi (1914), de symfoniska dikterna Näcken (1916), La Kermesse (1919) och Elégie (1920) och andra orkesterverk, 2 pianokonserter (1923 och 1931) och en violinkonsert (1927) m. fl. konsertanta verk, kammarmusik (en stråkkvartett, 1922, en violinsonat, 1928, en violoncellsonat, 1926, m. m.), kantat vid invigningen av svenska kyrkan i Paris (1913), sånger med piano och med orkester (Acht Zigeunerlieder, 1910, Feberdigte av Hamsun m. m.). Han är sedan 1921 gift med den holländska pianisten Henriette M. f. Har-tog, som har framträtt som solist med orkester och som kammarmusikspelare. Mellander, Carl Fredrik, f. 3/9 1878, sångledare, studerade efter studentexamen vid konservatoriet i Stockholm 1899—1903 där han avlade sina examina, bedrev därpå sångstudier för Gillis Bratt 1904—05 och fullföljde dem i Berlin för Federhoff-Möl-ler och Georg Armin 1905—08, var lärare i kyrkosång vid Upsala universitet 1912—43, musiklärare vid Upsala Högre Allm. läroverk 1917—42 och vid Upsala enskilda lärov. och pri-vatgymn. sedan 1920, åren 1919—23 även vid Lindska skolan. M. är sedan 1920 dirigent för Upsala domkyrkas gosskör. Har utgivit Liturgisk musik (1916). Mellankadenser, tillfälliga utvikningar ur tonarten. M. uppkommer, om man i kadensen inför för kadensen främmande ackord, som kan ha do-minantisk 1. subdominantisk funktion till ett i kadensen ordinarie ackord, som därigenom f. t. upphöjes till tonika (bitonika). På detta sätt kan vilket ackord som helst införas i vilken tonart som helst. Skillnaden mellan m. och modulation är endast en gradskillnad: modulation är en utvecklad m., m. är en kort modulation. Jfr även Ellips. Se Harmoni och Kadens. Mel ism (a) (gr.), koloratur, flera toner på samma stavelse. Melodi (av gr. melodVa), det jämte rytmen viktigaste musikaliska elementet, är en kurva, tecknad i toner tillhörande samma tonsystem. För att få musikalisk mening måste m.-n vara uppbyggd över ett antal (likartade 1. mot varandra kontrasterande) motiv, samordnade till en 1. flera perioder. — Teorierna om m.-ns ursprung och orsakerna till dess verkningar (man talar om kraftfull och kraftlös, kärv och mjuk, färgstark och blek, sensuell och kysk etc. melodik) är mångfaldiga. Här må endast antydas en av hypoteserna (framlagd av Rousseau H. Spencer), nämligen den, som betraktar den musikaliska m.-n som en parallellföreteelse till språkets m. Språket och musiken skulle ha samma ursprung: spontana läten, liknande djurens lock-, varnings-, glädje- och sorgerop. Ur detta oartikulerade, primitiva uttrycksmedel skulle alltså ha uppstått å ena sidan det artikulerade språket med ord, satser och meningar av bestämd betydelse, å den andra ett tonspråk, som visserligen icke har till uppgift att berätta, beskriva 1. uttala bestämda meningar men i stället är i stånd att ge uttryck åt känslor, stämningar och tillstånd. Det talade språket har därför inte helt avstått från sina musikaliska uttrycksmedel. Det har kvar språkmelodin, som åtminstone delvis har till uppgift att ge orden en fördjupad, mera känslomässig betydelse. På liknande sätt har m.-n kvar en rudimentär artikulation (legato, staccato, Mellankadenser i C-dur,