737 Melodianalys—Mendelssohn 738 stråkinstrumentens martellato, spic-cato etc., biåsinstrumentens ”t-stöt” och. ”d-stöt” m. m.). M.-en har t. o. m. möjlighet att vid vissa tillfällen träda i det talade språkets ställe genom att vissa bestämda melodier genom överenskommelse får en viss betydelse (militärsignaler, kolock, musikdramats ledmotiv etc.). M.-ns verkan skulle dock främst bero därpå, att den utlöser samma känslor, som den språkmelodi vi själva spontant anlägger, då vi talar under en viss affekt. Den har renodlat språkets känslomässiga, dess musikaliska uttrycksmedel. — Litt.: Melodiläror av E. Toch (1923), E. Breslauer (2 uppl. 1895), L. Bussler (1879), H. Riemann (Neue Schule der Melodik, 1883), Fr. Jöde (Organik I, 1926, och Elementarlehre der Musik, 1927), W. Woehl, H. Kauder (Entwicklung einer neuen Melodie- und Harmonielehre, 1932), E. Hoffmann (Das Wesen der Melodie, 1924) m. fl. Melodianalys kan ske dels med hänsyn till melodins yttre form, som efter den figur melodin beskriver kan indelas i A-, V-, N-, k;- och de sammansatta formerna M- och W-typ, dels till melodins harmoniska intensitet (se Kvintspänning). — Litt.: Förslag till ny melodianalys förbere-des av Sven E. Svensson. Melodik, läran om melodins väsen och byggnad. Jfr Melodi och Kvintspänning. M.-ns estetik benämnes (efter Fr. Jöde) numera organik. Melodiska dissonanser (i äldre harmoniläror ackordfrämmande 1. harmonifrämmande toner) är sådana för den konsonant a klangen främmande toner, som har till uppgift att göra en 1. flera av stämmorna melodiskt plastiska. Kontrapunkt- och harmoniläran skiljer mellan följande olika arter av m. d.: *genom-gångstoner, *växeltoner, Mörhållning-ar, *föruttagningar och *orgelpunkt. Melodra'm (fr. gr.), tidigare = opera, nu deklamation med musik-ackompanjemang, förekom redan under antiken (Archilochos, Aristoteles, Krexos), upptogs efter antikt mönster under 1700-talet (Rousseaus Pygma-lion, 1762, G. Bendas Ariadne, 1775, och Medea', 1778 m. fl.), har senare även inlagts i operor (fängelsescenen i Beethovens Fidelio, vargklyftan i Webers Friskytten, bibelscenen i Al-ban Bergs Wozzek). Jfr D e k 1 a m a -t o r i u m. — Litt.: H. Martens, Das M. (1932). Melpo'mene (gr.) ”den sjungande”, sorgespelets musa. Membranofo'ner, gemensamt namn för instrument, där ljudkällan är en membran. Till m.-na hör alltså trummor men även grammofon, radiohögtalare etc. Mendelssohn, Arnold, 1855— 1933, tysk komponist och lärare, son till en kusin av Felix M., var elev till bl. a. *Haupt och “Kiel i Berlin, blev 1880 universitetsmusiklärare i Bonn, 1882 kapellmästare i Bielefeld, 1885 konservatorielärare i Köln och 1891 musiklärare vid gymnasiet och kyrkomusikdirektör i Darmstadt. — Under en tid, då tysk musik hotade att sprängas sönder av ytterlighets-riktningar av skilda slag, har M. både som lärare och som skapande musiker varit den fasta punkten — företrädaren för en sund konservatism och en evolutionistisk syn på musikutvecklingen. Han var den siste i den rad av romantiska klassicister, som inleddes med hans släkting Felix M., var liksom Bach, Bruckner och Reger en musiker av den gamla tyska organisttypen, framlevde sitt liv i en blygsam samhällsställning men förmådde ändock utöva ett inflytande, som endast kan jämföras med Brahms’. Och detta utan att någonsin trycka sin stilprägel på sina elever (bland vilka må nämnas K. Thomas, G. Raphael, P. Hindemith, H. Spitta). Jämte Brahms och Felix M. var han den evangeliska kyrkomusikens bästa skapande musiker efter Bach. Tyngdpunkten i M:s skapande verksamhet ligger på den andliga a cappellasångens område (14 Motetten für das ganze Kirchenjahr op. 90, Deutsche Messe op. 89, Refor-mationsmotette op. 87, Psalm 100, den treköriga Das Gebet des Herrn op. 105 m. m.) och på körverken med orkester (kantaterna Das Leiden des Herrn, Psalm 125 och 137, och talrika koralkantater), andliga och profana solosånger med ackompanjemang av 24. — Musiklexikon.