743 Ménestrel—Mensural noter 744 torierna. Men han fyller den klassiska formen med ett romantiskt innehåll, och gör det på ett sådant sätt, att innehåll och form täcker varandra. Han kan således rubriceras ss. romantisk klassicist, och hans tonspråk är inte alls så eklektiskt som man har velat göra gällande. Tvärtom har få av romantikens mästare haft ett så utpräglat personligt tonspråk. Att sedan den nationella romantiken ofta har anammat karakteristiska stildrag därur, så att hans stil snarare har blivit en tidsstil än en personstil, därför må nu icke M. lastas. Bland de bästa av dessa efterföljare må nämnas Gade, Saint-Saens och Max Bruch. M. kände det ss. ett mycket stort ansvar, att han genom ödets skickelse hade blivit befriad från de flesta av de vedermödor som en komponist oftast har att utstå. Han var rik, hade alltifrån barndomen möjlighet att umgås med Tysklands konstnärliga och intellektuella elit och han var av naturen utrustad med en receptivitet på musikens olika områden, som endast kan jämföras med Mozarts. Denna ansvarskänsla inför det pund han satts att förvalta drev honom till ett rastlöst arbete, som torde ha varit en bidragande orsak till hans förtidiga död vid 38 års ålder. De angrepp på hans karaktär som gjorts av bl. a. Wagner torde inte vara berättigade. Tvärtom vittnar alla som väl kände honom om hans ädla, självuppoffrande karaktär. M. har komponerat 5 symfonier, av vilka, utom de redan nämnda nr 3 och 4, kantatsymfonin (nr 2) Lobgesang och nr 5 Reformationssymfonin fortfarande äger aktualitet, en rad uvertyrer, 2 pianokonserter och andra konsertanta verk för piano, violin-konserten, 2 stråkkvintetter, 7 stråkkvartetter, pianosextett, 3 pianokvartetter, 2 pianotrior, 1 violin- och 2 violoncellsonater, för piano 8 häften Lieder ohne Worte, variationer, capri-cer, 4 sonater m. m. samt för orgel 6 sonater, preludier och fugor m. m. Bland hans vokalmusik må främst nämnas de båda ovan nämnda oratorierna, vartill kommer 5 psalmer, mo-tetter och smärre körverk samt sånger för en och två röster. Av hans båda operor, Die Ilochzeit des Chamacho och Heimkehr aus der Fremde lever numera endast uvertyrerna. — Litt.: S. Hensel, Die Familie M. (2 uppl. 1932); W. Dahms, M. (1919); A. Hill-man, F. M.-B. (sv. 1919). Ménestrel [-ä'll] (fra.) sångare, anställd hos trubadur för att föredra dennes sånger. Mengelberg, Willem, f. 28/3 1871, holländsk dirigent, var elev av bl. a. Fr. Wüllner vid konservatoriet i Köln, blev 1891 stadsmusikdirektör i Luzern, är sedan 1895 dirigent för Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, som han förskaffat världsrykte, leder vid sidan därav sedan 1898 kör-föreningen Toonkunst, sedan 1913 även The philharmonic orchestra i London och sedan 1921 The national symphony orchestra i New York (som på hans initiativ har sammanslagits med The New York philharmonic orchestra), var 1907—20 dessutom ledare för museumkonserterna och Ce-ciliaföreningen i Frankfurt a/M. Vid sidan av dessa stående engagemang har han gästdirigerat över snart sagt hela världen (i Stockholm senast 1941). M. är bland vår tids dirigenter den störste teknikern. Han har lagt ner ett stort arbete på att popularisera Gustav Mahlers verk bl. a. genom anordnande av Mahlerfester i Amsterdam (bl. a. 1920). — Litt.: A. van den Boer, De psychologische beteeke-nis van W. M. als dirigent (1925), H. Nolthenius, W. M. (holl. 1920), R. Mengelberg, Das Mahlerfest in Amsterdam (1920). Meno (it.) mindre, t. ex. m. m o s -s o mindre hastigt, m. 1 e n t o mindre långsamt. Mensuralnoter, notskrift med bestämda (relativa) notvärden, blev den nödvändiga förutsättningen för nedskrivningen av polyfon musik. I den enstämmiga musiken (t. ex. den gregorianska sången) framgick ju rytmen på det hela taget av textens meter; den äldsta instrumentalmusiken hade tydligen så starkt improvisatoriska drag, att endast en melodistomme ned-skrevs, över vilken instrumentalisten kunde förfoga från rytmisk synpunkt fritt. Ännu i den tidigaste primitiva flerstämmigheten (organum, gymel,