745 Menuett—Menuhin 746 fauxbourdon), där de kontrapunkte-rande stämmorna rör sig i samma rytm som cantus firmus var en men-surering av notvärdena inte nödvändig. En primitiv mensurering förekommer visserligen i grekisk musik och det är tänkbart, att vissa neumer kan ha haft tecken för antydan av de rytmiska värdena. Mensureringen av vår moderna notskrift utgör emellertid en förenkling och rationalisering av de mensuralnoter, som uppstodo under ars antiqua. Fram till omkring år 1300 förekom endast de fyra notvärdena maxima , longa , brevis ■■ och semibrevis ♦ . Modus och tem-pus perfectum (prolatio major), som betecknades med en cirkel (Q), var tretidig och angav att en maxima hade samma värde som 3 longa, en longa som 3 brevis; modus och tempus im-perfectum (prolatio minor) betecknades med en halvcirkel (Q , därav ännu i vår notskrift beteckningen för 4/4-takt); den var tvåtidig och angav att en maxima hade samma värde som 2 longa, en longa som 2 brevis. Av semibrevis kunde i båda fallen gå ända till 7 på en brevis. I ars nova fick emellertid semibrevis samma relation till brevis som de övriga notvärdena hade till varandra. Omkring år 1430 övergick man från fyllda (svarta 1. färgade) noter till ofyllda: maxima ।---1 , longa O , brevis [ l, semibrevis O , och till dessa fyra tecken slöt sig ytterligare ett antal mindre notvärden: minima , semiminima <S , fusa och semifusa . Vid 1600-talets början blev semibrevis vår helnot, minima vår halvnot, semiminima vår fjärdedelsnot, fusa vår åttondels-och semifusa vår sextondelsnot. Räk-neenheten försköts under århundradenas lopp från longa till semibrevis (1500-talet) och senare till vår nuvarande praxis (fjärdedels-, halv- 1. åttondelsnot). Ett lodrätt streck genom det tecken som angav taktarten ( 4>, ) angav, att alla notvärden skulle mätas efter närmast kortare mått (longa som brevis etc.). Det be nämndes (och kallas ännu) alla breve (d. v. s. ”som brevis”). (Då vår fjärdedelsnot motsvarar 1500-talets brevis, betyder alltså alla breve numera, att halvnoten skall behandlas som fjärdedelsnot, d. v. s. den skall vara räkne-enhet). M.-na kunde bilda grupper (ligaturer) av flera samhörande noter till e n notkropp (figurae obli-quae). Avläsningen av dessa ligaturer sker efter vissa komplicerade regler. — Vid transkription av m. till vår moderna notskrift brukar man numera för att underlätta avläsningen översätta det notvärde som var bärare av räkneenheten (longa, brevis etc.) till det notvärde i vår notskrift som v i är vana att betrakta som räkneenhet (oftast fjärdedelsnoten). — — Litt.: A. M. Michalitsche, Die Theorie des Modus (1923); H. Rie-mann, Kompendium der Notenschrift-kunde (1910); Johannes Wolf, Ge-schichte der Mensuralnotation 1250— 1460 (3 bd 1904); H. Bellermann, Die Mensuralnotenschrift des 15. und 16. Jahrhunderts (3 uppl. 1930, utg. av J. Wolf); G. Jacobsthal, Die Mensuralnotenschrift des 12. und 13. Jahrhunderts (1871); C.-A. Moberg, Tonkonstens historia I, s. 150 ff. (1935). Menuett (fra. menuet av menu = liten, sirlig, it. minuetto), graciös dans i 3/4-takt och måttligt tempo (J = 76—88), modedans under barocken och rokokon, förekommer i konstmusiken fr. o. m. Lully, upptogs i sviten (mellan saraband och gigue) fr. o. m. Monn (ca 1745) och ungefär samtidigt av J. *Agrell även i symfonin och sonatcykeln, där den fr. o. m. Haydn undergick en väsentlig tempostegring, tills den från Beethoven oftast ersattes med scherzot. — Litt.: T. Norlind, Zur Geschichte der Suite (SIMG, 1906). Menu'hin, Yehudi, f. 22/1 1917, nordamerikansk violinist av rysk börd, började spela violin vid 3 års ålder, blev 2 år senare elev av L. Persinger, senare hos Adolf Busch i Basel och G. Enesco i Paris, debuterade som 7-åring i San Francisco, företog 2 år senare sin första turné och betraktas, sedan han som 10-åring spelade Beet-hovens violinkonsert under Fritz Busch i New York som en av sam,-