777 Mozart 778 hustru. Nu följde några år av rastlöst arbete, med bekymmer men också med många glädjeämnen. Från denna tid daterar sig vänskapen med Haydn, som blev av den allra största betydelse för båda mästarna. Under Haydns inflytande men delvis med nya stildrag, som i sin tur påverkade den gamle mästaren, tillkom de H. tillägnade 6 stråkkvartetterna (från 1782). Sex år senare komponerades de 3 sista symfonierna (Ess-dur, g-moll och C-dur [Jupiter]), som jämte H:s Lon-donsymfonier och Beethovens båda första bildar den wienklassiska sym-fonikens höjdpunkt. (Med Beethovens Eroica-symf. begynner redan en ny utvecklingslinje.) 1786 kom så Figa-ros bröllop (Le nozze di Figaro), M:s och hela operalitteraturens mest fulländade buffaopera. I Wien ställde man sig avvaktande, men i Prag mottogs verket med jubel. För Prag skrevs 1787 Don Juan (Don Giovanni, liksom den föregående med text av *Da Ponte), som där gjorde stormande lycka men i Wien uppfördes utan större framgång. Emellertid utnämnde kejsaren honom nu till sin kammarkompositör med 800 guldens årsgage. I denna egenskap skrev han (efter en turné till Dresden, Leipzig och Potsdam) den lilla förtjusande buf faoperan C ost fan tutte. Kejsar Josefs död och Leopold II:s tronbe-stigning (till vars kröning i Prag 1791 M. på några veckor skrev operan La clemenza di Tito) försämrade M:s affärsläge. Sjuk och under dödsaningar skrev han sommaren 1791 Trollflöjten (Die Zauberflöte, uppf. f. f. g. 30/9 1791) och det under mystiska omständigheter beställda Requiem (fullbordat av Süssmayer). Han dog 35 år gammal, troligen i lungsot, i små förhållanden och med stora skulder. Han bisattes i fattiggrav (begravningsgästerna hade vänt på vägen på grund av oväder), och graven har sedermera inte kunnat återfinnas. Praktgraven på den centrala begravningsplatsen i Wien står alltså tom. Ingen av de stora mästarna har lyckats att i sin stil sammansmälta så många i och för sig disparata element som M. Uppvuxen under intryck av sin fader och de samtida wienarna Constanze Mozart. Litografi efter målning av J. Lange. (Wagenseil m. fl.), Joh. Christian Bach i London (1765), mannheimsko-lan (Cannabich m. fl. 1777), neapolitanska operaskolan och Gluck, Haydn och de sista åren av sitt liv J. S. Bach och Händel, skulle han lätt ha kunnat förfalla till eklekticism. Därifrån räddades han dock genom sin lust till konstnärlig självhävdelse (som tidvis ställde honom i harnesk mot fadern). Den stilart, som populärt brukar kallas mozartstil, är emellertid mera en tids- än en personstil och förekommer hos snart sagt hela wienskolan från Wagenseil till Dittersdorf liksom hos J. Chr. Bach och de samtida franska och italienska instrumentalkomponisterna. I sina tidigaste verk från barndomen och ungdomsåren visar M. knappast några drag, som skiljer honom från dessa hans samtida. Först fr. o. m. Idomeneo (1779) börjar innehållet antaga en djupare personlig prägel, smärtsamma accenter insmyger sig, tragiska, ja demoniska episoder kontrasterar mot den tidstypiska glättigheten. Fakturmässigt blev det framför allt Haydn, som bragte hans kammarmusikaliska och symfoniska stil till mognad. Och här kom också M. att göra en formbyggande insats, som bestod i en viss poly-fonering av den i princip homofona sonatformen (t. ex. finalerna i G-dur-kvartetten och Jupitersymfonin). I