779 mp—Muck 780 operan följde han snarare senneapoli-tanarna än Gluck. Här blev han framför allt epokgörande genom att höja sångspelet till en med opera serian jämbördig konstnärlig nivå och genom sin karakteriseringskonst, särskilt i aktfinalerna. I förstnämnda avseende blev han direkt föregångare till Weber och hela den romantiska tyska operan, i det senare skapade han i smått förebilden till den wagnerska helaktsmusiken. I instrumentalmusiken blev han det formella idealet för såväl Beethoven som Schubert, Men-delssohn och Schumann. M. sökte aldrig skapa en egenartad personstil — det var snarare originaliteten, som sökte honom. Det stoff han ”berörde blev till renaste guld” (Riemann). Med sömngångaraktig säkerhet karakteriserade han personerna i sina operor. Med samma säkerhet blev temata i hans instrumentalverk till utpräglade musikaliska personer. M. är den mänskligaste av alla de stora mästarna men han är också den, som oftare än någon annan låter ana någonting å ena sidan ovanförmänskligt å den andra demoniskt. Stundom har man framställt M. ss. den typiske musikanten utan nämnvärda intressen utöver sin konst, en glad och god gargon, lättsinnig och illitterat. Detta ger en alltför snäv bild av hans person. Samarbetet med librettisterna till Figaro, Don Juan och Trollflöjten visar honom i besittning av både litterär smak och dramatisk blick. Hans bibliotek upptog vid hans död visserligen blott ett fåtal böcker, ouppskurna och utan tecken till att ha blivit lästa — när skulle han f. ö. ha haft tid till läsning? — men han lär i stället ha begagnat tillfällena att umgås med kulturellt högtstående män och vidgade på detta sätt auditivt sitt vetande. Breven till fadern och hans förmåga att i viktiga fall hävda sina avsikter visar honom ss. en både fin karaktär och fast vilje-människa. M. har komponerat 19 mässor och requiem samt annan kyrkomusik, 17 orgelsonater, kantater, 22 operor och sångspel, ett stort antal arior och sånger, 22 klaversonater och -fanta sier samt en mängd variationssatser och smärre stycken för klaver, 5 sonater för 4-händigt klaver och en för 2 klaver, 45 sonater för klaver och violin, 8 pianotrior, 2 pianokvartetter och en pianokvintett, 32 stråkkvartetter, 9 stråkkvintetter, talrika diverti-menti, serenader, kassationer och annan kammarmusik, ett femtiotal symfonier och andra symfoniska verk jämte marscher och danser för orkester, vidare över 50 konserter för violin, piano, fagott, horn, flöjt, klarinett och oboe med orkester samt en rad dubbelkonserter (violin och viola, flöjt och harpa, två klaver och tre klaver med ork.). Hans verk är inte opusbetecknade. För att avhjälpa denna brist utgav Ludwig von Köchel 1862 en ”chronologisch-thematisches Verzeichnis sämtl. Tonwerke W. A. M:s”. Litt.: Den första M.-biografin utkom 1828 och var författad av G. N. vonNissen, danskt etatsråd, 1765 ■—-1826, som äktade M:s änka och på ett rörande sätt samlade material om M:s liv. Det grundläggande verket är Otto Jahns M.-biografi, 1856—59, 1919—21 i fullständig nybearbetning utg. av H. Abert (2 bd). Bland den stora mängden av biografier kan rekommenderas L. Schmidt, W. A. M. i samlingen Berühmte Musiker (2 uppl. 1920), och A. Schfurig, M. (2 uppl. 1923), E. H. Müller von Asow, Gesamtausgabe der Briefe und Auf-zeichnungen der Familie M. (2 bd, 1942) samt på svenska Folke Törnblom, M. (1941). En fin karakteristik återfinnes i C. Nielsen, Levende Musik (5 uppl. 1937). mp, förk. av mezzopiano, halv-svagt (mellan p och mf). Muck, Carl, 1859—1940, tysk dirigent, började som klassisk filolog (dr phil. i Leipzig 1880), studerade vid konservatoriet i Leipzig, debuterade som pianist med Gewandhaus-orkestern, var operakapellmästare i Zürich, Salzburg, Brno, Graz, Prag (tyska operan 1886), var från 1892 förste kapellmästare vid kungl. operan i Berlin (generalmusikdirektor 1908), verkade därjämte som gäst-och festspelsdirigent (1901—30 årl. Parsifal i Bayreuth), blev 1912 diri