805 Nielsen 806 i Rom, tog där även undervisning av Baini, var 1837—38 kapellmästare vid Kärntnertor-Theater i Wien, återvände därefter till Rom, där han skrev en rad italienska operor, kallades 1841 till hovkapellmästare i Wien, grundade där de filharmoniska konserterna, och flyttade 1847 till Berlin som dirigent för domkyrkokören och kapellmästare vid Kungl. operan. —■ N:s mest bekanta verk är Muntra fruarna i Windsor (Die lustigen Wei-ber von Windsor, texten av Mosenthal efter Shakespeare), ur vilken några instrumentalnummer framfördes vid hans avskedskonsert i Wien 1847. Den fullbordades dock först 1849 och uppfördes f. f. g. åtta veckor före komponistens död. Denna opera brukar nämnas tillsammans med Flotows och Lortzings komiska operor, vilka den vida överträffar i spiritualitet, gratie och melodisk uppfinning. Särskilt uvertyren har blivit ett av den romantiska klassicismens mest populära orkesterstycken efter Mendelssohn. Av hans övriga verk må nämnas Weih-nachtsouverture, uvertyren Ein feste Burg, 2 symfonier, stråkkvartett, vio-loncellsonat, pianosonat och motetter (för Berliner Domchor). N. var även en betydande dirigent och en av de första, som på ett konstnärligt försvarligt sätt framförde Beethovens nionde symfoni. Hans Gesammelte Aufsätze utgavs 1913. — Litt.: O. N., Briefe an seinen Vater (utg. av W. Altmann 1924); B. Schröder, O. N:s Tagebücher nebst biografischen Ergänzungen samt stilkritiska uppsatser och avhandlingar. Nielsen [nellsen], Carl, f. 9/6 1865 på Fyn, d. 3/10 1931 i Köpenhamn, hade spelmanspåbrå både på fädernet och mödernet, växte upp bland 12 syskon, började redan före skolåldern spela fiol på egen hand, fick i Nørre-Lyndelse, där han gick i skola, fiollektioner av en lärare och lärde sig i faderns danskapell att på spelmansmaner improvisera kontrapunktiska stämmor. Vid 14 års ålder blev han militärmusiker i Odense, komponerade där en stråkkvartett och smärre stycken för olika blås-ensembler och blev 1884 elev vid kon-servatoriet i Köpenhamn med Tofte Otto Nicolai. Litografi av F. Bruny 1835. som lärare i violin, G. Matthison-Hansen i piano samt Orla Rosenhoff och Gade i komposition. Frän 1889 var han violinist i Det kongel. Kapel, 1908—14 kapellmästare (efter Johan Svendsen), 1915—27 var han ledare för Musikföreningen och efter Anton Svendsen direktör för konservatoriet i Köpenhamn. N. var musikanten, som var glad åt den melodiska linjens skönhet, åt det kontrapunktiska kraftspelet mellan stämmorna, åt den pulserande rytmen och som t. o. m. fann en barnslig glädje i slagverkets larm och bleckets festliga lyster. För honom var musiken en realitet, som inte behövde hängas upp på utommusikaliska program. Han avskydde svulst och falskt patos, kromatiken och den överhettade sensualismen var för honom en styggelse. Han älskade Bach, Händel, Gluck och framför allt Mozart men avskydde Wagner och högromantiken. I sin essaysamling Levende Musik (1925) har han spirituellt kåserande framlagt sin mening om musikestetiska spörsmål, polemiskt, ofta paradoxalt, stundom medvetet orättvist, men friskt, naivt och ursprungligt som hans musik. Trots sin aversion mot romantiken både som konsttyp, stilart och epok, står han inte alldeles fri från inflytanden från vare sig Hartmann, Gade 1. Johan Svend-