807 Nielsen 808 sen, men det är det danska och nordiska tonfallet han älskar hos dem, inte deras romantiska etos och deras konventionalism i form och uttrycksmedel. Hans andliga näringskälla framför alla andra är dock den danska folktonen. Han har sina rötter i den danska mylla han med sådan glädje berättar om i sin självbiografi Min fynske Barndom (1927), och han har en av sina musikaliska rötter i den danska visan, som den lever på folkets läppar, folkvisan, koralen och den folkliga vistonen hos Joh. Hartmann, J. A. P. Schulz, Kunzen, Klaus Schall och Weyse. Även den äldre danska konstmusiken synes ha utövat inflytande på hans utveckling. Man kan i hans melodik finna spår av Melchior Borchgrevinck, Mogens Peder-sön och Buxtehude: den mjuka böljande linjen, fri från språng och kantigheter, men karakteristisk och kraftfull, trots den oftast leende yta den omramar. Men fastän hans förankring i det förgångna är så stark, är han ändå alltid sig själv. Hans förebilder är av etisk art —- hans stil är däremot personlig i samma mening som César Francks, Griegs, Sibelius’ 1. Regers. N: s tonsättarverksamhet sträcker sig över snart sagt alla former och besättningar. Han har skrivit 2 operor, den om Händeis bibliska oratorier minnande Satil och David (f. f. g. 1903) och den Mozartbefryndade Mas-karade (f. f. g. 1907), vartill kommer musiken till Oehlenschlägers skådespel Aladdin (f. f. g. 1919), vars orientalismer står i stilistiskt avseende fullkomligt oberoende av all tidigare exotism. Av hans övriga verk för kör och orkester må nämnas Bymnus amoris (komp. 1895—96), Kantat ved Københavns Universitets Aarsfest (190^), Søvnen och Fynsk Foraar. För köi- a cappella har han skrivit en samling Motetter (1929) i sträng Pale-strinastil med texter ur Davids psalmer. Tyngdpunkten i hans produktion ligger dock i de 6 symfonierna (1 g-moll, komp. 1891-—92, 2 De fire Temperamenter, komp. 1900—01, 3 Sinfo-nia espansiva, 4 Det Uudslukkelige, 1916, 5, 1922, 6 Sinfonia semplice, 1925), i vilka han från ett visst beroende av Joh. Svendsen i den första, redan i nr 2 har skapat sig en absolut egenartad symfonisk stil. Jämte symfonierna föreligger en rad andra orkesterverk, uvertyren Helios op. 17 (komp, i Aten 1904), tondikterna En Sagadrøm (komp. 1907), Pan og Sy-rinx op. 49 (1918) och en svit för stråkorkester op. 1 (komp. 1888). Därjämte har han skrivit 3 märkliga kon-sertanta verk: violinkonsert op. 23, flöjtkonsert (1926) och klarinettkonsert (1928). För kammarmusikbesättning har han (utom den i Odense komponerade stråkkvartetten d-moll) skrivit 4 stråkkvartetter (1 op. 5 f-moll, 2 op. 13 g-moll, 3 op. 14 Ess-dur, 4 op. 41 F-dur, ursprungligen op. 19, komp. 1906—07), 2 violinsonater (op. 9 A-dur, komp. 1893, op. 35 g-moll), 1 blåsarkvintett op. 43, Preludio e varia-zioni op. 48 och Preludio e presto op. 52 för soloviolin, fantasistycken för oboe och piano op. 2, och för pianosolo 5 smaa Stykker op. 3, Symfonisk Suite op. 8 (1892), Eumoresque-Baga-teller op. 11, Chaconne op. 32, Tema med variationer op. 40, Suite op. 45 samt Impromptus (1928) och Klaver-musik for Smaa og Store. För orgel har han endast skrivit ett enda verk, den både till omfång och innehåll gigantiska Commotio. I sina sånger (op. 4 [J. P. Jacobsen], op. 6 [Vers og Viser], op. 10 och op. 21, vartill kommer samlingarna från 1915 och 1917, som han utgav tillsammans med Thomas Laub) har han i en ofta enkel och folklig stil tonsatt dansk lyrik från gammal och ny tid (Jeppe Aakjær, Johannes Jørgensen, Poul Møller, Helge Rode, Ludvig Holstein, J. P. Jacobsen och mänga andra). Genom sin vän Thomas Laub har han också utövat ett starkt stilistiskt inflytande på den danska kyrkosången. Som dirigent besökte han ofta Sverige (Göteborg, där han tidtals fungerade som kapellmästare, Hälsingborg och Stockholm). N. har utövat ett genomgripande inflytande på den samtida danska tonkonsten, i det hela den yngre generationen danska tonsättare har sökt följa hans etiska och formella principer. I Sverige har han haft svårare att slå igenom. Skåne och Göteborg har dock gått i täten, medan man i Stock-