825 Norman 826 tion musikförläggaren Kistner i tryck utgav flera av N:s i Leipzig komponerade verk: Zwei Klavierstücke op. 1 (1851) och violinsonaten op. 3. Från 1854 ägnade sig N. åt privat undervisning i Stockholm, nådde stort anseende som pianist, lärare och tonsättare, blev 1857 ledamot av Musikaliska Akademin (1873—74 preses) och sökte 1858 platsen som universitets-kapellmästare i Lund. För att inte Stockholms musikliv skulle gå förlus-tig N: s eminenta kraft, blev på Oskar I: s önskan N. icke utnämnd till denna befattning. I stället inrättades för honom vid konservatoriet i Stockholm en lärartjänst i komposition, instrumentation och partiturläsning. Denna tjänst innehade N. till 1861, då han efterträdde Lachner som hovkapellmästare. Som lärare vid konservatoriet verkade N. i ytterligare tre perioder, nämligen 1868—70, 1872—75 och 1880—82. Till 1879 tjänstgjorde han vid Kungl. Teatern och till 1884 ledde han hovkapellets symfonikonserter (som påbörjades på N:s initiativ 1878). 1860 stiftade han tillsammans med Julius Günther Nya harmoniska sällskapet, 1880 med J. Svedbom Musikaliska sällskapet, som blev av stor betydelse för Stockholms musikliv. Han var från 1864 gift med violinisten Wilma Neruda. Det har vilat ett tragiskt öde över N. som tonsättare. Tekniskt och formellt den ende som var jämbördig med Franz Berwald av 1800-talets svenska tonsättare, saknade han dennes djärvhet, originalitet och storvulenhet. Han kom också i ett alltför starkt beroende av Schumanns och Gades starka personligheter och lyckades aldrig befria sig från deras andliga herravälde. Detta har inverkat oförmånligt på livskraften hos hans verk, och han har inför eftervärlden kommit att tillhöra den alltför stora gruppen av schuman-nianer. Och dock överträffas han inte ens av Berwald i uppfinningens nobless och proportionerna i formgivningen. Hans 4 symfonier skulle väl kunna hävda sig vid sidan av Schumanns och Gades, flera av hans 6 stråkkvartetter tillhöra de bästa som har skrivits inom denna form mellan Schumann och Brahms, lika- Ludvig Norman. så hans uvertyr till Shakespeares Antonius och Cleopatra. Hans personliga egenart är av samma föga påträngande, nästan blyga art som man finner hos Vilhelm Stenham-mar. Denna timiditet har gjort, att han inför eftervärlden har haft svårt att hävda sig gentemot den djärvare Berwald, den friskare, folkligare Söderman och den senare romantikens mera högröstade företrädare. — För sin samtid var han främst den utomordentlige dirigenten, som aldrig själv trädde i förgrunden utan lät verket tala för sig själv. Han skapade på detta sätt en tradition vid Kungl. Teatern och hovkapellet, vilkas verkningar skulle visa sig välsignelsebringande flera årtionden efter hans död. Hans Musikaliska uppsatser och kritiker 1880—85 (utg. i bokform 1888) ger ett vackert vittnesbörd om hans nobla musikuppfattning, hans sinne för det som var äkta och hans avsky för allt, som var i sämre mening dilettantiskt. Han var en av de första som påvisade Berwalds betydelse, och hans karakteristik av Aug. Södermans musik står sig än i dag. — N. har komponerat för orkester 3 symfonier (1. F-dur, 1857, 2. Ess-dur, 1874, s. å. utg. av Musikaliska konstföreningen, 3. d-moll, 1881, 1885 utg. av Mus. konstfören.), 4 uvertyrer (Antonius och Cleopatra, 1881, tryckt 1910, fest-uvertyr C-dur op. 60, 1882, tr. 1910,