829 Norrie—Notker Balbus 830 1934 och för radiokören Voces intimae (bildad 1938), har varit styrelseledamot i Stockholms studentsångarför-bund (1926—36), Stockholms akademiska orkesterförening (1924—25) och Sveriges körförbund (1937—40 samt redaktör för Vår sång (1937— 40), är sedan 1939 verkställande direktör i Kons er tf öreningen i Stockholm och sedan 1941 verkställande ledamot i Förbundet för internationell musik. Som solist har han framträtt som oratoriesångare vid konserter och i radio, med Björlingkvartetten har han dessutom turnerat i svenska landsorten, Finland, Norge och Frankrike. Norrie, Anna Pettersson-, f. 7/2 1860, operettsångerska (sopran), studerade vid konservatoriet i Stockholm och för Fr. Arlberg (sång), E. Hill-berg och Signe Hebbe (dramatisk framställningskonst) samt för M™e Z. Trebelli i London (1891) och Marcelle Legay i Paris (1885), debuterade 1882 i en talroll på Nya teatern i Stockholm men fick redan året därpå övergå till sångroller. Vid Nyan stannade hon till 1884, övergick därpå till Södra och Djurgårdsteatrarna, var 1887—89 direktris för Vasateatern (tills, med V. Kloed och M. Gründer), gästspelade därefter ända fram till 1934 vid olika teatrar i Sverige (vid Kungl. Teatern som Fryne i Saint-Saens opera comique, vid Dramatiska Johannes Norrby. Anna Norrie som Den sköna Galatea. teatern som Mme Sans Gène, 1898), Norge, Danmark och Kyssland samt ledde under en följd av år kabareten Edderkoppen i Köpenhamn (till 1919). —• Ingen svensk operett- och vissångerska har nått en så varaktig popularitet som Anna N. '‘'Hennes Thérèse Valbrézeque i Kolhandlarna betraktades av äldre beundrare som en av konstnärinnans bästa roller. Hennes Sköna Helena övertrumfade alla tidigare framgångar. Sällan har väl Offenbachs kvicka skämtlynne fått en festligare klang på svensk teater än med A. N. i operettens titelparti” (Arne Lindenbaum i Svenska konstnärer). N. har utgivit sina memoarer under titeln Kärlek måste vi ha... (1945). Notker Balbulus (lat., ”stammaren”), ca 840—912, schweizisk teoretiker, var den store diktare (kanske också musiker), som försåg allelujah-jubilationerna efter gradualet med prosatexter och därigenom bildade utgångspunkten för sekvensformen. Han var benediktinermunk, dog i det mu-sikhistoriskt märkliga klostret S:t Gallen och förklarades salig 1512. — Litt.: S. Singer, Die Dichterschule von S:t Gallen (1922), J. Werner, N:s Sequenzen (1901), jfr även C. Blume (i Kirchenmusikalisches Jahr-buch 1911) och J. Handschin (i Zeit-schrift für Musikwissenschaft årg. 12, s. 1 fl. och 13, s. 113 ff.).