831 Notker Labio—Noväcek 832 Notker Labio (lat. ”N. med läppen”), d. 1022, schweizisk teoretiker, var munk i S:t Gallen och den förste författaren i musikaliska ämnen på tyskt tungomål. — L i t t.: O. Flei-scher, Das Akzentuationssystem N:s (diss. 1883), P. Piper, Die älteste deutsche Litteratur bis 1050 (i Kürsch-ners Nationallitteratur I), en kritisk utgåva av L:s avhandlingar. Notre-dameskolan se Ars an-t i q u a. Notskrifterna kan uppdelas i två principiellt skilda arter: de lineära och de diastematiska. Till de lineära hör alla bokstavs- och siffernotskrif-ter, alltså även tabulaturer, musikalisk blindskrift, den Dillnerska psal-modikonskriften och i viss mån även generalbasbesiffring och harmoniska analyssystem; till de diastematiska n. hör neumerna och de ur dem utvecklade koralnoterna, som i sin tur blev utgångspunkten för den moderna notskriften. Man kan även dela upp n. i sådana, som har förmåga att ange relativa tidsvärden (mensurala n.) och sådana, som saknar rytmiska tecken (icke-mensurala n.). Till de förra hör medeltidens mensuralnotskrift, den närmaste föregångaren till vår moderna notskrift, vidare orgel- och luttabulaturerna och den grekiska n. (åtminstone de instrumentala). Frågan om huruvida neumerna var mensurala är ännu inte fullt löst. Icke mensurala är koralnoterna, liksom tydligen också vissa bokstavsskrifter för vokalmusik, där rytmen i stort sett framgick av textens meter, vidare även sådana n., som har till uppgift att komplettera den vanliga notskriften, t. ex. generalbasbesiffringen 1. de för pedagogiskt och vetenskapligt bruk uppfunna ^harmoniska analyssystemen (vilka dock givetvis kan rytmiseras genom att man sätter dem i förbindelse med rytmiska nottecken). — Litt.: J. Wolf, Handbuch der Notationskunde (I 1913, II 1919) och Die Tonschriften (1924), H. Rie-mann, Kompendium der Notenkunde (1910). Nottryck. I de första n.-en kort före 1500 framställdes först texten, därefter notlinjerna, på vilka noterna till en början intecknades för hand. När tekniken utvecklades trycktes även dessa på det i förväg färdiga linjesystemet. Den första notboken i fullständigt tryck var Petruccis Har-monice musices odhecaton (Venedig 1501), som innehåller motetter av tidens främsta mästare. Nottryckerier uppstod nu i Italien (familjen Scott m. fl.), Frankrike (Pierre Attaing-nant och familjen Ballard), Nederländerna (Tylman, Susato och Pierre Phalèse) och Tyskland (P. Schöffer d. y. i Mainz, H. Formschneyder och Johannes Petrejus i Nürnberg, Georg Rhaw i Wittenberg m. fl.). I Rom kom snart kopparsticket i bruk (Simone Verovio 1586). Denna metod undanträngdes först vid mitten av 1700-talet genom J. G. Breitkopfs uppfinning av n.-et med rörliga typer. Ca 1800 uppfann Alois Sen ef elder stentrycket, som kort därefter tillämpades vid n. Den numera allmännast förekommande metoden för n. är notstickningen, varvid nottecknen stansas in i en zinkplatta, varifrån den överföres på stentryck. På senaste tid har emellertid även denna metod börjat utträngas av klichering på fotografisk väg, varvid negativet antingen kopieras direkt på stenen (fotolitografi) 1. zinkplåten, 1. också indirekt genom övertryck från ett kopiepapper. — Litt.: O. Kinkeldey, Music and music printing in incunabula (1932). Nottu'rno (it.; fra. nocturne) kallas dels den katolska kyrkans nattliga gudstjänst, dels hos romantikerna (Field, Chopin m. fl.) ett karaktärs-stycke (i regel för piano), som skildrar nattliga stämningar, dels (hos Haydn m. fl.) en flersatsig uppvakt -ningsmusik (serenad). Se Diverti-m e n t o. No'våcek, O 11 o k a r, 1866—1900, ungersk violinist och tonsättare av tjeckisk börd, var elev till Dont i Wien och till Schradieck och Brodsky i Leipzig (1889 Mendelssohnpristagare), var medlem av Brodskys kvartett, spelade frän 1891 i Bostons symfoniorkester och blev 1892 förste altviolinist i Damroschs orkester i New York samt var även medlem av den senare (amerikanska) Brodskykvartetten. Han komponerade 3 stråkkvartetter, en pianokonsert, stycken för violin och