885 Palestrinastil—Palm 886 niska mässor gjorde till sin egen. Den medvetna förenkling av denna genom-imiterande stil han företog som mogen mästare och för vilken Missa papae Marcelli utgör ett mönsterexempel, har också sina föregångare i Ani-muccia och Christobal Morales. Utmärkande för P:s personstil är det upphöjda lugnet (övervägande stegvis rörelse i stämmorna, undvikande av instrumentalismer, korsatsens ega-litet och klangskönhet) och den förebildliga deklamationen i stämmorna. I motsats till Josquin och de andra ne-derländarna undviker han i sina mässor och motetter madrigalismer och tonmålande melismer. Han höll sig konsekvent fjärran från den vene-tianska skolans färgstarka harmoni-och klangverkningar; i regel låter han harmoniken uppstå ss. en följd av stämmornas rörelse i förhållande till varandra, vilket dock icke utesluter subtila harmoniska vändningar i de mera homofona partierna, t. ex. början på Stabat mater: P:s produktion upptager 93 mässor (39 4-st., 28 5-st., 21 6-st. och 5 8-st.), 326 motetter (74 4-st., 137 5-st., 48 6-st., 3 7-st., 60 8-st. och 4 12-st.), 1 bok 4-st. lamentationer (vartill kommer 2 böcker 4- å 6-st. lamentationer i manuskript), 45 4-st. hymni totius anni, 68 5-st. offertorier, 16 4-st. mag-nificat, 2 böcker 4-st. litanior (en tredje i manuskript), en fullständig samling vesperpsalmer, 2 böcker andliga 5-st. och 2 böcker världsliga 4-st. madrigaler. En samlingsupplaga om 33 band utkom 1862—1903 hos Breit-kopf & Härtel redigerad av Th. de Witt (bd 1—3), F. Espagne (bd 4—8), F. Commer (bd 9) och F. X. Haberl (bd 10—33). Tidigare hade utkommit en rad urvalsupplagor med tanke på praktiska utföranden (Haberl, Haller, Mitteler, Bäuerle, Alfieri, Bellermann jämte talrika exemplar i praktiska körantologier). Litt.-. (biogr.) K. G. Fellerer, P. (ty. 1930); R. Casimiri, P., nuovi do- cum. biogr. (1918); Zoe Kendrick Pyne, G. P. da P., his life and times (1922), Baini, Memorie stor.-crit. della vita e dell’ opere di G. P. da P. (2 bd 1828, ty. förk. uppl. av Kandler och Kiesewetter 1834), C. von Winterfeld, J. P. da P. (ty. 1832); (stilkrit.) K. Jeppesen, P.-stil med særligt Henblik paa Dissonansbehandlingen (1923, ty. 1925, eng. 1927), P. Wagner, P. als weltlicher Komponist (diss. 1890), vidare talrika specialarbeten av F. X. Haberl, R. Molitor, K. Weinmann, O. Ursprung (i Bückens Handb. 1933) och J. de Kerle (diss. 1911). Palestrinastil, ”stilo antico”, den rena a cappella-stilen, som skrupulöst söker följa de principer för den blandade korsatsen, som Palestrina till-lämpade i sina verk. P.-en har haft stor betydelse för undervisningen i polyfon tonsats allt ifrån J. J. Fux’ kontrapunktlärobok Gradus ad Par-nassum (lat. 1725, ty. övers, av Mitz-ler 1742), som har bildat utgångspunkten för flertalet läroböcker i polyfon stil (Kirnberger, Albrechtsberger, Bellermann m. fl.) men också för den praktiska utövningen av kyrkomusik (även den evangeliska). Utmärkande för p.-en är stämmornas övervägande stegvisa rörelse (språng på överstigande och förminskade intervaller liksom på septimor, lilla sexten och i nedåtgående rörelse stora sexten samt alla intervaller som är större än oktaven är förbjudna), förbud mot dissonanser på taktslaget så när som på förhållningar (som oftast måste vara förberedda genom en ton med längre tidsvärde än själva dissonansen). — Litt.-. O. Ursprung, Restauration und Palestrina-Renaissance in der kath. Kirchenmusik (1924); K. G. Fellerer, Der P. und seine Bedeutung in der vokalen Kirchenmusik (1929); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); K. Jeppesen, P. med særligt Henblik paa Dissonansbehandlingen (1923, ty. 1925, eng. 1927). Palm, Märta, f. 16/8 1892, konsertsångerska (sopran), studerade sång för Johan Krarup-Hansen i Köpenhamn 1928—30 och därefter för Maestro V. Moretti i Milano 1930— 32 samt för Dorothy Helmrich i London. Fru P. har uppträtt som solist