883 Palestrina 884 Giovanni Pierluigi da Palestrina. Samtida kopparstick. kyrkokapellmästare i sin födelsestad, kallades därefter som magister puero-rum (ledare för gosskören) till Cappella Julia vid Peterskyrkan i Rom och upptogs 1555 genom ingripande av påven Julius III (1554 tillägnad P:s första tryckta verk, en bok med 4- och 5-stämmiga mässor) i Sixtinska kapellets sångarkollegium, och detta trots att han icke var prästvigd och dessutom (sedan 1547) var gift. Kort därefter dog emellertid Julius III och hans efterträdare Marcellus II (som redan som kardinal beskyddat P. och till vars minne P. skrev den berömda Missa papae Marcelli) regerade endast tre veckor. Då den nye påven Paul IV ansåg sig tvungen ge vika för de övriga (prästvigda) sångarnas påtryckning, måste P. efter föga mer än ett halvår lämna sin plats. Han utnämndes emellertid efter några månader till kapellmästare vid San Giovanni in Laterano. Denna (illa betalda) anställning lämnade han 1561 och var till 1571 kapellmästare vid Santa Maria Maggiore. Sedan konciliet i Trient (1545—63) godkänt P:s stil ss. förebildlig för den katolska kyrkomusiken fick han titeln maestro com-positore vid det påvliga kapellet. 1571 dog Animuccia, som 1555 övertagit P:s plats vid Sixtinska kapellet, och P. återinträdde nu i sin gamla ställning ss. magister puerorum, vilken han innehade till sin död. 1585 ville visserligen påven Sixtus V utnämna honom till kapellmästare vid Sixtinska kapellet, men detta strandade på kapellsångarnas vägran att erkänna en lekman som deras kapellmästare. Motståndet från de prästerliga sångarnas sida gällde f. ö. även P:s ställning som påvlig kompositör. Vid sidan om sin officiella anställning skrev P. även musik för Filippo Neris bönsal (oratorio); han var dessutom från 1581 konsertmästare hos prins Buon-compagni och studieledare vid Nani-nos 1580 grundade musikskola. 1583 kallades han till kapellmästare vid hovet i Mantua men avböjde. — Till P:s biografi må tilläggas, att han blev änkling 1580 men året därpå ingick nytt äktenskap. Han ligger begravd i Peterskyrkans Cappella nuova, där han bisattes som ”musikens furste”. Den tidigare förhärskande åsikten, att P. skulle ha genomfört den katolska kyrkans musikaliska reform, har numera övergivits. Hans reformatoriska verksamhet torde varit mera ideell än reell. Visserligen företog han tillsammans med Annibale Zoilo en revision av den romerska kyrkans gra-duale, men deras förslag blev av kyrkopolitiska skäl aldrig antaget, och den nya version av gradualet, som antogs 1614 (Editio Medicaea) går i stället tillbaka på en revision av F. Anerio och F. Suriano. Under vårt århundrade har en märklig förskjutning vid bedömningen av P:s verk och verksamhet ägt rum. För romantikens kyrkomusiker var han inte blott den katolska kyrkomusikens störste; han var även den översinnligt serafiske, asketen, som höll alla mänskliga känslor på avstånd, han var reformatorn, som räddade sin stil från de nederländska konsternas allt förkvävande tryck. Nyare forskningar (av R. Molitor, Peter Wagner, K. Jeppesen m. fl.) visar honom mindre sträng, mera mänsklig men därför inte mindre till formatet. P:s stil utgår från den tredje nederländska skolan (Josquin m. fl.), vars konstfulla polyfoni han i sina kano