895 Pastisch—Paus 896 av Kristi lidandes historia. I anslutning till de liturgiska spelen under medeltiden men också för att undvika överansträngning av den tjänstgörande ”läsaren” (lektorn) uppdelades textpartierna pä tre personer, av vilka en kallades evangelisten 1. berättaren, som hade de episka (berättande) partierna på sin lott, medan en annan reciterade Jesus-orden och en tredje företrädde folkets, lärjungarnas, de skriftlärdes 1. krigsmännens roll (den s. k. turba ”hopen”). Solorollerna var i regel skrivna som liturgisk recitation och man talade då om koralpassion. Det låg nära till hands för den polyfona konsten att gestalta tur-bapartierna flerstämmigt och vi äger bevarade dylika passioner i en av faux-bourdon starkt färgad enkel korsats. Snart blev även ”solorollerna” (solilo-quentes) skrivna i den förhärskande imiterande stilen och i sådant skick möter oss den berömda ”motettpassio-nen” av Obrecht, vilkens sammanställning av evangelietexten och fördelning på tre huvuddelar blivit förebildlig för senare tonsättare. Efter reformationen användes också tyska texter, vilka tonsattes av mästare som Joh. Walter och J. Meiland (C.-A. Moberg). P.-er har senare skrivits av Schütz (a cappella), Händel, Bach (med orkester) och många andra samt i våra dagar av bl. a. Kurt Thomas och Hugo Distler. — Litt.z A. Schmitz (i Siebs-festskriften 1933), Fr. Spitta, Die Passionen von Schütz (1883), C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1931). Pastisch, pastiche (fra.), stil-efterbildning, verk, där tonsättaren med avsikt anlagt en främmande tids-, miljö- 1. personstil (dock med bibehållande av för honom själv karakteristiska stildrag, t. ex. i harmonik 1. instrumentation), t. ex. Griegs Hol-bergssvit, Tjajkovskijs Mozartiana, Ravels Le tombeau de Couperin, i vissa avsnitt även R. Strauss’ Rosenkavaljeren och Ariadne på Naxos. Pate'tico (it.) ”patetiskt”, lidelsefullt. Pathétique [-i'ck] (fra.) ”patetisk”, lidelsefull, förekommer som atribut till Sonate 1. Symphonie (t. ex. Beethovens Sonate p. op. 13 c-moll, Tjajkovskijs Symphonie p. nr 6 h-moll). Paul och Virginie, opera av Massé, texten av Jules Barbier och Michel Carré (sv. övers, av Ernst Wallmark), uppf. f. f. g. i Paris 15/11 1876, i Stockholm 3/3 1886. Paulsson [pål-], Carl, f. 1881, studerade från 1897 för J. Assarsson i Hälsingborg, 1901—02 vid konserva-toriet i Leipzig (organistexamen i Skara 1904), är sedan 1906 musiklärare i Hälsingborg. Han har komponerat a cappellasånger (Kyrie elei-son, Agnus Dei, Korsfarersang m. m.) och bearbetat nordiska folkvisor för blandad kör. Paulson, Gustaf, f. 22/1 1898, tonsättare, var elev vid konservato-riet i Stockholm samt utbildades vidare i Köpenhamn för Peder Gram (komposition), A. Stoffregen och A. Rachlew (piano) i Köpenhamn samt i Paris för Lortat, är sedan 1929 organist vid Gustav-Adolfskyrkan i Hälsingborg. I moderat modernistisk stil har han komponerat orkesterverk (3 symfonier, sinfonietta, variationsverk däribland en passacaglia, sviter och rapsodier), kammarmusik (3 stråkkvartetter m. m.), oratoriet Johannes döparen, solosånger m. m. Paumann, Konrad, ca 1410—• 1473, bayersk organist (född blind), var från 1446 organist i Sankt Se-baldus i sin födelsestad Nürnberg, blev 1467 hovorganist i München, var sin tids störste organist, som väckte uppseende även i Italien och dubbades till riddare. Särskilt beundrad blev han för sitt ovanliga minne och sin improvisationskonst och över huvudtaget för sin stora mångsidighet. Hans Fundamentum organisandi (1452, nytryckt i faksimileupplaga av Ameln 1925) innehåller jämte orgelövningar utmärkta liedsatser. — Däremot torde icke P., som tidigare har antagits, vara uppfinnare av den tyska lutta-bulaturen. — Litt.: A. Schering (i Studien zur Musikgeschichte der Frührenaissance, 1914). Paus (fr. gr., lat. och it. pausa; fra. och ty. Pause, eng. rest 1. silence), tystnad, kan ha till uppgift att i det musikaliska skeendet skilja större 1. mindre avsnitt (perioder, halvperio