897 Pavane—Pedrell 898 der, motiv) från varandra; dock verkar en paus lika ofta sammanbindande, särskilt om den står efter en upptakt: Detta är i än högre grad fallet vid generalpaus (G. P.), som kan ha en högst dramatisk verkan, i synnerhet om den inträder på en viktig rytmisk tyngdpunkt i perioden. Pavane [-a'nn] (fra., av it. pavo = påfågel, folketymologiskt paduana 1. padovana, alltså dans från Padua), gravitetisk promenaddans i 4/4-takt, inledde från ca 1600 ofta sviten. P.-ns efterdans var *gaillarden, som utgjorde en variation i 3/4-takt av sin fördans : Pawlo, Eva, f. 12/3 1893, operett-och konsertsångerska (sopran), har studerat sång för Raimond von Zur Mühlen i London, och scenisk framställningskonst för Anna Norrie och Liva Järnefelt, debuterade 1933 i Maritza hos Sigrid Eklöf-Trobäck och gästspelade på Hippodromteatern i Malmö 1936. 1936—37 var hon engagerad vid Stora teatern i Göteborg. Roller: titelpartierna i Den glada änkan och Alexandra, Vera Lisaveta i Sista valsen, Carolina Pia i Djä-vulsryttaren och Angcle i Greven av Luxemburg. Ped. se Pedal. Peda'l (lat. pedalis, för fotterna), dels orgelns basklaviatur, som spelas med fotterna, dels de av cembalons med fotterna reglerade registrerings-anordningar, dels harmoniets trampor, varmed bälgarna sättes i rörelse, och dels pianots fotsteg, av vilka den högra har till uppgift att lyfta dämparna från strängarna, varigenom alla med den anslagna tonen besläktade toner l juder och ger en mera levande lyster. Den vänstra p.-en förskjuter hamrar- na i förhållande till strängarna, så att hammaren vid 3-körig besträng-ning endast anslår två strängar (due corde) 1. — då tangenten endast tryc-kes ned till hälften —■ en sträng (una corda), vilket medför en avdämpning av tonstyrkan (con sordino). I nottexten betecknas de ställen, där höger p. skall användas med Ped.—*; vänster p. angives med due corde, una corda 1. con sordino. Ofta överlämnas p.-behandlingen dock åt den spelandes gottfinnande, vilket ställer dennes stilkänsla och smak på hårda prov. — L it t.-. H. A. Lindo, Pedalling in pianoforte music (1922), G. Kalman, P.-übungen (1933), A. Nestmann, Der P.-gebrauch (1928), G. Falkenberg, Les p.-s du piano (1895). Pedersön, M o -gens (Magnus Pe-treus), 1580—1623, dansk tonsättare, var sångelev i Det Danske Hofkapel, studerade i Italien 1599 och 1605—09 hos G. Gabrieli i Venedig, verkade därefter tre år i England och blev 1618 vice kapellmästare vid Christian IV :s hov. Han gav ut Pratum spirituale (5-st. mässor, psalmer, motetter etc., 1620). — L i 11.: A. Hammerich, Musikken ved Christian IV:s Hof (diss. 1892). Pedrell, Felipe, 1841—1922, spansk musikforskare och kompositör, var huvudsakligen autodidakt, blev 1873 lärare i musikhistoria och estetik vid konservatoriet i Madrid, senare även docent vid Ateneo, komponerade i nationell spansk stil operor och operetter, andliga och profana körverk a cappella och med orkester, orkesterverk, kammarmusik, sånger och pianostycken, skrev ett 30-tal avhandlingar inom olika musikvetenskapliga områden och blev den förste märklige musikforskaren i Spanien i modern tid. — L it t.-. Bibliografi av A. Reiff (i Archiv für Musikwis-senschaft årg. 3), Escritos heortåsti-cos (festskrift till F. P. på 70-års-dagen 1911, utg. av O. Tortos), E. Istel (i Musical quarterly april 1924), R. Mitjana, La müsica contemporanea 29. — Musiklexikon.