927 Polyfon—Polytonalitet 928 den mest karakteristiska dansen i den svenska spelmansmusiken (se ovan a). Under 1800-talet trängdes denna förnämliga dan sstil i viss mån i bakgrunden av 8-dels- och triolpolskan, hambopolska, som musikaliskt är mera besläktad med masurkan än med polo-näsen (se ovan b och c). I våra dagar synes emellertid 16-delspolskan som musikalisk form åter ha kommit till heders bland spelmännen. — Litt.: T. Norlind, Den svenska polskans historia (Studier i svensk folklore, 1911) och Zur Geschichte der polnischen Tänze (SbIMG årg. 12, 1910—11), S. Landtmanson, Menuetter och polska dantzar (i Svenska landsmålen 1912). Den största samlingen av p.-melodier finns i N. Andersson, Svenska låtar (1—24, 1922 —40). Polyfo'n (gr. poly'fonos mångstäm-mig). Polyfoni 1. polyfon stil kallar man den musikaliska stilart, där alla stämmor är mer 1. mindre melodiskt självständiga. De polyfona formerna (motett, ricercare, fuga m. fl.), som ursprungligen går tillbaka på den gregorianska koralens melodiska och rytmiska stil, har i regel asymmetrisk byggnad. (Undantagen är på det hela taget endast de polyfona danserna ss. passacaglia och ciacona samt de idealiserade dansformerna i sviten (ss. allemande, courante, saraband, giga m. fl., som inom högbarocken ofta blev ”polyfonerade”.) Jfr Homo-f o n i. Polyfon sats kontrapunktisk sats. Polyhymnia, den lyriska sångens musa. Polyrytmkk, blandning av principiellt olika rytmbildningar i samtidigt förda stämmor. Polytonalitet, den i vår tids musik vanliga harmoniska stil, där två 1. flera tonarter uppträder samtidigt. P.-en är ingen nyhet. Den har sitt ursprung i orgelpunkten och de altere-rade ackorden och kan anses förekomma så snart två altererade ackord uppträder efter varandra. Som stilprincip förekommer p. dock först Tvåstämmig sats i polyrytmisk gestaltning. Polska.