955 Rameau 956 Jean Philippe Kameau. Målning av Greuze. Dijon. åt musiken, skulle fortsätta sin musikerutbildning i Italien 1701 men återvände redan året därpå till Frankrike som teaterviolinist, vikarierade som organist i Avignon, verkade därefter som domkyrkoorganist i Clermont (Auvergne). 1706—15 var han bosatt i Paris, där han fick teoriundervisning och utgav sin första samling Pièces de clavecin (1706) och försörjde sig som organist. 1715—22 var han bosatt i Lyon, 1722—32 åter i Clermont, där han 1726 gifte sig, och var från 1732 verksam i Paris som kapellmästare hos sin beskyddare La Poupelinière. Först nu började han komponera operor; den första, Sam-son, till text av Voltaire, antogs visserligen inte till spelning, då direktionen inte ville ha ett bibliskt ämne, varför R. 18 år senare bearbetade den som Zoroastre. Redan 1733 gick däremot hans Hippolyte et Aricie över scenen med stor framgång, dock icke odelad, ty i vissa kretsar framkallade den stor ovilja, som bland annat yttrade sig i flera mot R. riktade smäde-skrifter. Efter andra mindre tvivelaktiga framgångar utnämndes han av Ludvig XV till hans ”compositeur de cabinet”. Utom redan nämnda operor komponerade R. följande: Les Indes galantes (1735), Castor et Pollux (1737, nyuppförd i Paris 1918), Les talents lyriques (även kallad Les fetes d’Hébé, 1739), Dardanus (1739), Les fetes Polhymnie (1745), La prin-cesse de Navarre, Le temple de la Gloire, Les fetes de 1’Hymen et de l’Amour'(=Les dieux d’Égypte, 1747), Zais (1748), Pygmalion, Nais, Platée (—Junon jalouse, 1749), Zoroastre (jfr ovan), Acanthe et Géphise (1751), La guirlande, Daphné et Eglé (1753) , Lysts et Délia, La naissance d’Osiris (= La féte de famille, 1754), Ana-créon, Zéphire, Nélée et Mirthis, lo, Le retour d’Astrée (1757), Les sur-prises de 1’amour (1759), Les Syba-rites, Les Paladins (1760) samt de tre ouppförda Abaris ou les Boréades, Linus och Le procureur dupé. De flesta av dessa gavs ut i upplagor med förkortade partitur (sångstämmor, bas och violin; ritornellerna fullständiga). En samlingsupplaga gavs ut hos Durand & fils under medverkan av bl. a. Saint-Saens (Bd 1 Pièces de clavecin, 2 Pièces de clavecin en con-certs och 6 Goncerts en sextour, 3 kantater, 4 och 5 motetter samt 6 ff. operor). — R. var en pietetsfull förvaltare av arvet från Lully å ena sidan och från Couperin å den andra. Men det som främst utmärker hans tonspråk är den omutliga ärligheten i hans tonfall. Han brukar ofta rubriceras ss. rokokokompositör och sant är, att hans clavecinmusik är övervägande galant. I sina operor — och särskilt i körerna och baletterna — är han lika typisk barock-mästare. Dock står han mer än de flesta över tid och rum. Trots den påtagligt franska accenten i hans tonspråk är han en musikalisk internationalist, och vid sidan av Bach och Händel framstår han som sitt tidevarvs mest universelle musiker. — Minst lika betydande är han som teoretiker. Även om han inte var den förste, som skilde mellan grundton och baston, så torde ingen före honom ha givit en fullt tillfredsställande förklaring av ackordens omvändningar (se Basso fondamentale). Denna förklaring (t. ex. att treklangen på c, sextackordet på e och kvartsextackordet på g endast är olika omvändningar av ett och samma ackord) blev också utgångspunkten för hans teori om de harmoniska