959 Ranft—Rangström 960 ”Vermländingarne” och. det svenskfolkliga sångspelet (STM årg. 8 1926). Ranft, Kajsa, f. 7/4 1894, operettsångerska (sopran), studerade sång för Gillis Bratt, Oscar Lejd-ström och Ture Rangström, scenisk framställningskonst för Frans En-wall, Albion örtengren och Constance Byström samt plastik för Anna Behle och Elisabeth Hjortsberg. Debuterade 1916 på Oscarsteatern, men verkade sedan huvudsakligen vid faderns (Albert R:s) teatrar i Stockholm och Göteborg. Bland hennes roller må nämnas Sylva Varescu i Csårdåsfurstin-nan, titelrollen i Kejsarinnan Maria Theresia, Molly i Geishan, Bettina i Lyckoflickan, Titanio i Afrikaresan och Alexandra i Karnevalsdrott-ningen. Rangström, Anders Johan Ture, f. 30/11 1884, tonsättare och dirigent. Genom självstudier lade R. grunden till sin musikutbildning, studerade senare en kort tid hos Johan *Linde-gren (komposition) och bedrev därefter sångstudier i Berlin och München hos Julius Hey samt var elev i komposition för Hans Pfitzner i Berlin. Som musikkritiker har han verkat i Svenska Dagbladet 1907—09, i Stockholms Dagblad 1909—14 samt 1926— 30, i Dagens Nyheter 1920 och 1938 -—42 i Nya Dagligt Allehanda. 1922 —25 var han dirigent vid Göteborgs orkesterförening och har även framträtt som gästdirigent vid olika orkestrar i Sverige och utlandet. Vid Kungl. Teatern var han anställd som presskommissarie 1930—36. ”Rangströms produktion sträcker sig från operan till balladen, från symfonin till det lilla orkesterstycket, från stråkkvartetten till pianolyriken. De enda musikaliska former, som icke finnas företrädda bland hans verk äro de strängt polyfona tonsättningarna och den andliga visan. Han skapar själv den yttre ramen till sina verk och lämpar den i varje särskilt fall efter innehållet. Denna princip har medfört, att hans verk — särskilt orkester- och kammarmusikverken — ha blivit otillgängliga för en större musikpublik. I hans tonspråk spåras knappast några förebilder. Han är visserligen andligen besläktad med sins emellan så olika mästare som Si-belius, Nielsen och Sinding, men man kan knappast påvisa några som helst överensstämmelser i fråga om tonspråk och form. Bland hans c:a 200 sånger med piano ha framför allt sättningarna till dikter av Strindberg, Fröding och Bo Bergman vunnit stor popularitet. I en visserligen starkt personlig uppfattning om dikten har han avlyssnat dikterna deras i språket dolda melodi, rytmik och harmonik. I själva verket torde han hos de nämnda diktarna samt hos Josephson, Levertin, Karlfeldt och Runeberg ha haft sina förebilder i långt högre grad än hos musikerna. R. är av alla svenska tonsättare den mest litterära. Orkesterverken äro alltid betitlade utan att därför följa ett direkt program. Han kan därför icke stämplas som programmusiker i vedertagen mening. Snarare är han Tondiktare’ i ordets egentliga betydelse. När R. mot slutet av århundradets första decennium framträdde som tonsättare, ansågs han av den konventionella samtiden som en farlig revolutionär och bildstormare. Sedan dess ha stilarter fötts och åter dött. R. betraktas i jämförelse med atonala, polytonala och pantonala komponister icke längre som någon svårartad ungdomens förförare. Hans musik är sig emellertid fortfarande lik, originell, ofta taggig i melodiken och ohyfsad i harmonik och rytmik men äkta och ursprunglig. Hade han haft ett större auditorium till sitt förfogande än Sverige kunnat bjuda honom, skulle han säkerligen ha bildat skola. Nu har han i stort sett förblivit ensam men har dock givit viktiga impulser till en rad tonsättare av äldre och yngre datum, till Henning Man-kell, Algot Haquinius, Sigurd von Koch och andra” (Sven E. Svensson i Svenska konstnärer). — R. har komponerat operorna Kronbruden (Strindberg, uppf. f. f. g. i Stuttgart 1919, i Stockholm 1922) och Medeltida (Drachmann, f. f. g. i Stockholm 1921), musiken till Strindbergs Till Damaskus, Ibsens Brand och Shake-speares Macbeth, Coriolanus, Henrik IV, Hamlet och annan scenmusik,