1029 Saloman—Sandberg 1030 pellmästare i Wien, därefter- som ledare för Hofsängerkapelle, där Schu-bert hörde till hans elever. Även Beethoven var under lång tid hans lärjunge — betraktade sig ännu 1809 som sådan — liksom Liszt (1821). S. har — måhända med orätt — inför eftervärlden framstått som en svår intrigör, ja, det utspreds t. o. m. att han skulle ha förgiftat Mozart. Det sista är i varje fall bevisligen osant. Han var i alla händelser en förträfflig musiker och lärare, och det personliga inflytande han utövade på Beethoven var säkerligen icke ringa (t. ex. i Ah, perfido!). Som en av skräck- och revolutionsoperans främsta företrädare har han komponerat ca 40 operor, däribland Les Danaides (Paris 1784) och Axur, kyrkomusik och oratorier, vokalkanon och instrumentalverk för skilda besättningar och i olika former. — L i 11.: R. Nützlader, S. als Kirchenmusiker (DTö 14, 1927), A. d’Angeli (i Cro-nista musicale 1910), Ad. Jullien, La cour et 1’opéra sous Louis XVI (1878). Saloman, Siegfried, 1816— 1899, dansk tonsättare, studerade för bl. a. J. P. E. Hartmann i Köpenhamn, Fr. Schneider i Dessau (där han blev violinist i hovkapellet) och Lipinski i Dresden, öppnade 1845 ett musikinstitut i Köpenhamn, var sedan 1850 gift med sångerskan H e n -r i et te Ni ssen (1821—79), som han följde på hennes konsertresor, och verkade efter hennes död i Stockholm. I äldre romantisk stil skrev han operor, av vilka bl. a. Karpathernas ros, Diamantkorset och I Bretagne uppfördes i Stockholm. — L i 11.: SMT (1884 s. 153, 1897 s. 85, 1899 s. 93). Salome [-lå'-], opera av R. Strauss till egen text efter Oscar Wilde, uppf. f. f. g. i Dresden 9/12 1905, i Stockholm 14/4 1908. Salta'ndo, salta'to (it.) ”hoppande”, med över strängarna studsande stråke (flera *spiccati i samma stråk). Saltarello (it.) ”springdans”, oftast i »/g-, stundom i 2/4- och i ett exempel från 1300-talet, 3/4-takt. Sammarti'ni, Giovanni Bat-t i s t a, 1701—1775, italiensk kompositör, blev ca 1730 organist och kyrkokapellmästare i Milano och var 1737—41 Glucks lärare. Han var en av vägrödjarna för den nya instrumentalstilen. Han skrev 2 operor, triosonator, concerti grossi, senerader (notturni) för olika besättningar och kyrkomusik. Sammartini, Giuseppe, ca 1693—1740 1. 1770, italiensk kompositör (broder till G. B. S.), var kammarmusiker hos prinsen av Wales, har möjligen komponerat vissa av de verk, som tillskrives brodern. Sanctus (lat.) ”helig”, mässordi-nariets femte sats. Sandberg, Herbert, f. 26/2 1902, tysk-svensk dirigent, har studerat hos bl. a. Leo *Blech, har varit repetitör och kapellmästare i Breslau (1919), vid Grosse Volksoper i Berlin (1922) och vid Städtische Oper i Berlin under Leo Blech och Bruno Walter (1923—25). Vid Kungl. Teatern i Stockholm anställdes han 1926 som repetitör och blev 1933 ordinarie kapellmästare (samma år svensk medborgare). Han har som tonsättare framträtt med musiken till sagospelet Tummeliten (1940), romanser m. m. Sandberg, Sven-01 of, f. 20/12 1905, operasångare (baryton), började sin musikaliska bana som vissångare i sentimental genre, bedrev 1930—40 musikförlagsverksamhet (firma Svenska noter) och var även verkställande direktör i Artisttjänst. Trots denna mångskiftande verksamhet drev han allvarliga musikstudier (sång för Joseph Hislop) och debuterade 1940 som Germont d. ä. i Den vilseförda, Wolf ram i Tannhäuser och Tonio i Pajazzo. Bland hans senare roller må nämnas Marcel i Bohème och Figaro i Bar-beraren. ”S:s lyriskt färgade barytonstämma har en mjuk fyllig klang i fortet och kan i piano bli uttryck för en innerlig känsla. Med en utmärkt diktion förenar han i föredra-draget en säker uppfattning av varierande stilarter och sjunger nu som tidigare musikaliskt och med ett ovanligt lätt grepp på den konstnärliga uppgiften” (Arne Lindenbaum). S. har utom i Sverige konserterat även i Köpenhamn, Berlin (fr. 1940),