1027 Salazar—Salieri 1028 Antonio Salieri. Teckn. av Fr. Rehberg 1821. lians produktion, som i omfång kan mäta sig med t. ex. Brahms’, har väl vid det här laget största delen skattat ät förgängelsen, men ett icke obetydligt antal verk lever dock och torde komma att stanna på repertoaren. Hårdast har väl urvalet gått fram med hans operor (La princesse jaune, 1872, Le timbre d’argent, 1877, Sam-son et Dalila, f. f. g. 1877 i Weimar, Étienne Marcel, 1879, Henri VIII, 1883, Proserpine, 1887, Ascanio, 1890, Phryné 1893, Frédégonde, påbörjad av Guiraud, 1895, Déjanire, som scenmusik till L. Gallets tragedi 1898, omarbetad som opera 1911, Les barbares, 1901, Parysatis, 1902, Hélène, 1904, L’ancètre, 1906) och scenmusiken till en rad dramer; en större framgång utanför Frankrike har väl endast kommit Simson och Delila till del, som ännu hör till de mest spelade repertoaroperorna. Större framgång har han haft med sina symfoniska dikter: Le rouet d’Omphale, Phaeton, La jeu-nesse d’Hercule och framför allt La danse macabre. Hans tre tryckta symfonier (vartill kommer två i manuskript) har med undantag för symfonin i c-moll med orgel tyvärr inte förmått hålla sig på konsertprogrammen, lika litet som hans övriga orkesterverk. Bland hans verk för violin med orkester tillhör konserten nr 3 i h-moll liksom Havanaise och Introduction et rondo capriccioso den violinistiska standardrepertoaren, av de två violon-cellkonserterna hör man ofta nr 1 i a-moll och av de 5 pianokonserterna nr 2 i g-moll liksom ett par smärre verk för piano och orkester. I högre grad än dessa lever hans kammarmusik (två violinsonater, violoncell-, oboe-, fagott- och klarinettsonat, pianokvintett i a-moll op. 14, piano-kvartett B-dur op. 41, septetten för trumpet, piano och stråkinstrument op. 65 jämte smärre verk för olika besättningar) och verk för piano (etyder och variationer för p.-solo, Beet-hoven-variationerna op. 35 jämte en rad andra verk för två pianon, vartill kommer 6 häften stycken för piano 4 händer). Av värde är också hans preludier och fugor m. m. för orgel. Bland verken för soli, kör och orkester må främst nämnas oratoriet Syndafloden (Le déluge op. 45), en Messe solennelle op. 4, Requiem op. 45, vartill kommer ytterligare oratorier och andra körverk samt värdefull kyrkomusik a cappella. En tematisk katalog över hans verk utkom 1897. — S.-S. var även en spirituell essayist. Hans samlade uppsatser utkom 1885 under titeln Harmonie et mélodie (ty. 1902), ytterligare uppsatser har utgivits i Portraits et souvenirs (1900) och Notes et souvenirs (1913). — Litt.: J. Bonnerot, C. S.-S., sa vie et son æuvre (2 uppl. 1923); W. Lyle, C. S.-S., his Life and Art (1923); O. Neitzel, S.-S. (1899 i Reimanns Be-rühmte Musiker). I svensk översättning föreligger en uppsats om S.-S. i R. Rollands Några tonkonstens mästare i våra dagar (1919). Salazar [-pa'r], Juan Garcia, d. 1710, spansk kompositör, var ca 1691 domkyrkokapellmästare i Zamora. Av hans verk finns utmärkta motetter (a cappella och med orgel) publicerade av M. H. Eslaba (1807—78) i monumentalverket Lira sacro-liis-pana (1869). Salieri [-ä'ri], A n t o n i o, 1750— 1825, italiensk kompositör, var från 1765 korgosse vid San Marco i Venedig, blev senare elev i Wien till F. L. Gassmann, som han 1774 efterträdde som dirigent för Italienische Oper, tog även undervisning och intryck av Gluck, verkade 1788—90 som hovka