1035 Scarlatti 1036 Altsaxofon. apparaten en på en gång valthorns- och klarinettartad karaktär men står tekniskt oboeinstrumenten nära. S.-en infördes tidigt i franska och engelska militärorkestrar och har där till uppgift att klangligt sammanbinda trä-och bleckblåsargrupperna. I opera-och symfoniorkestern förekommer den endast tillfälligtvis (Bizets L’Arlé-sienne, Verdis Otello, R. Strauss’ Sinf. domestica, Alfvéns Dalarapsodi) men har däremot på grund av sin sensuella och genomträngande klang, sina stora tekniska fördelar och sina möjligheter till portamento och vi-brato blivit det oundgängliga jazz-instrumentet (dels solistiskt och dels i körer, oftast trestämmiga). S.-en bygges i 8 olika storlekar (sopranino i Ess 1. F, sopran i B 1. C, alt i Ess 1. F, tenor i B 1. C, baryton i Ess 1. F, bas i B 1. C, kontrabas i Ess och subkontrabas i iB). Den har samma omfång som oboen, alltså från h inemot 3 oktaver uppåt, och noteras som transponerande instrument i vio-linklav för alla stämningar. På sistone har s.-en även börjat användas som kammarmusik- och soloinstrument med orkester (Lars-Erik Larssons s.-konsert). — Litt.: C. Sachs, Handbuch der Musikinstrumente (2 uppl. 1930, s. 348 f.), Jap. Kool, Das Saxophon (1931), H. Berlioz (i Neue Zeitschrift für Musik, årg. 17, 1842, s. 28). Scarlatti, Alessandro, 1659— 1725, italiensk kompositör, studerade från 1672 i Rom (möjligen för Caris-simi och Pasquini), framträdde från 1679 som operakompositör, var 1680 —84 hovkapellmästare hos drottning Kristina, 1689 kapellmästare vid Con-servatorio Santa Maria di Loreto i Neapel, 1694—1702 hovkapellmästare i Neapel, 1703—08 kapellmästare vid Santa Maria Maggiore i Rom och därefter direktör för Conservatorio San Onofrio. Han var lärare till Du-rante, Hasse och många andra märkliga musiker. Han komponerade 115 operor, av vilka 87 är bekanta till namnet, ca 150 oratorier, 600 kantater, en Johannespassion, flera Stabat mater, mässor, psalmer, motetter och annan kyrkomusik samt toccator för cembalo (nytryck av Shedlock, 9 hft). S. har betraktats som den neapolitanska operans förste store mästare, skapade den italienska uvertyrformen (sinfonian med tempoordningen hastig-långsam-hastig) genom homo-fonering och koncentrering av kyrko-sonatan. Enligt forskare som Abert torde han emellertid snarare vara en representant för konsertoperan (liksom t. ex. Händel). Helt nyligen har däremot påvisats, att S. som kompo- Alessandro Scarlatti. Måln. av okänd konstnär. Bologna.