1037 Scarlatti—Scheibe 1038 nist för cembalo är att betrakta som banbrytare för sin son D. S. och därmed även för den galanta stilen. — Lit t.: E. Dent, A. S., his life and works (1905), Ch. van den Borren, A. s. et 1’ésthetique de 1’opéra napoli-taine (1922). Scarlatti, Domenico, 1685— 1757, italiensk kompositör (son till A. S.), fick sin utbildning av fadern, B. Pasquini och Fr. Gasparini i Rom, framträdde redan tidigt som operakompositör, tävlade 1709 med Händel, vilken endast som organist ansågs vara honom överlägsen, var hovkomponist vid polska drottningens romerska privatscen, blev 1715 kapellmästare vid San Pietro i Rom, 1719 cembalist i London, 1721 musiklärare vid portugisiska hovet, vistades från 1725 i sin födelsestad Neapel, var 1729—54 kungl. kammarvirtuos i Madrid (konserterade 1740—41 i Dublin) och återvände till Neapel 1754. S. var jämte sin äldre samtida L. de Couperin den galanta stilens förste store mästare. I sina s. k. sonater (ensatsiga karaktärsstycken för cembalo) har han visserligen tagit intryck av Corellis kapriciösa violinstil men ”utan tvivel har S. med ro-kokoartad spelglädje bragt klaver-musiken ur den italienska barocken och tagit ett stort steg fram emot wienklassikernas förromantiska stil” (H. J. Moser). Under S:s livstid trycktes endast något hundratal av hans i manuskript förvarade 560 cembalostycken. I nytryck har 200 ”sonater” utgivits som ”Sämtliche Werke” av Czerny (2 bd 1839), Opera com-plete (545 stycken) har utgivits av A. Longo (10 bd, 1906 ff.), vidare har tryckts urvalsupplagor hos Breitkopf & Härtel (60 st.), 12 sonater och fugor utg. av Köhler, vidare av Tausig, Bülow, H. Barth, E. von Sauer, Pauer, Niemann m. fl. —• L it t.'. A. Longo, D. S. nella storia della musica (1913), vidare stilkritiska avhandlingar och uppsatser av W. Gerstenberg (Die Klavierkompositionen D. S:s, 1933), Ed. Dent (i Monthly Musical Record, 1906, och i Auftakt, 1922), Malipiero (i Musical Quarterly, 1927), L. Bauer, Die Tätigkeit D. S:s in Spanien (diss. 1933). Domenico Scarlatti. Detalj av samtida målning. Scarpia, (bas-)barytonparti i Puc-cinis opera *Tosca. Schalk, Franz, 1863—1931, österrikisk dirigent, var elev till Bruck-ner, blev efter engagemang som operakapellmästare i Reichenberg, Graz, Prag, London och New York 1899 kapellmästare vid Kungl. Operan i Berlin och 1900 förste kapellmästare vid Statsoperan i Wien, vars chef han var från 1918 (till 1924 jämte R. Strauss), dirigerade 1904—21 även Gesellschaftskonserterna. Han har gästdirigerat i Sverige. — Hans broder J o s e p h S., 1857—1911, var elev av Epstein och Bruckner, blev pianolärare vid konservatoriet i W'ien, var Bruckners förtrogne, bearbetade hans klaverutdrag och skrev bl. a. A. Bruckner und die möderne Musikwelt (1885). Schal Itrichter (ty.) ”ljudtratt”, klockstycke (på biåsinstrument). Scheibe, Johann Adolf, 1708 —1776, tysk komponist och musikskriftställare, studerade från 1725 vid universitetet i Gottsched, utgav 1734—40 tidskriften Der critische Musicus, var 1740—45 hovkapellmästare i Kulmbach, 1745—49 i Köpenhamn och var därefter verksam på olika platser i Nordtyskland. S. var en idérik och spekulativ tänkare i musikaliska frågor. Han skrev bl. a. Abhandelung von den musikaUschen