1049 Schobert—Schola cantorum 1050 f. 1894, viola, Richard Krotschak, f. 1904, violoncell). Schobert, J oh ann, d. 1767, sydtysk komponist, var musiklärare i Strassburg och från 1760 kammarcembalist hos prinsen av Conti i Paris, anslöt sig som komponist till Mannheimskolans stil och blev en av de tidigaste företrädarna för den nya instrumentalstilen med piano. Han skrev sonater för piano med obligat violin och annan kammarmusik med klaver som principalstämma, pianokonserter m. m., i urval utgivna i nytryck i DTD 39 (1909) jämte tematisk katalog av H. Riemann. — Litt.: H. David, S. als Sonatenkomponist (diss. 1928), K. Schalscha, Zur Wür-digung S:s (diss. 1923). Schoeck [/ock], O t h m a r, f. 1/9 1886, schweizisk tonsättare, utbildade sig först till målare men övergick därefter till musiken, var under två år elev vid konservatoriet i Zürich och studerade därpå ett år för Max Reger vid konservatoriet i Leipzig. Han var 1907—15 ledare för manssångkören Aussersihl i Zürich, därjämte 1911— 17 för lärarsångf ören ingen och är sedan 1917 dirigent för symfonikonserterna i S:t Gallen (1928 fil. hedersdoktor vid universitetet i Zürich). ”S. är framför allt en begåvad och benådad liedkomponist, i vars lied-melodik i all dess av H. Wolf och senare komponister befruktade modernitet ännu något av Schuberts värme, innerlighet och enkelhet flammar upp; på senare år har hans tonspråk starkt förvandlats i riktning mot det sträva, sönderslitna, expres-sivt-lineära: de vackraste och mest legitima exemplen pä dessa medels användning utgör hans cykler efter Gottfried Kellers Gaselen och Leben-dig begraben. Infogandet av det talade ordet och av melodramen åstadkommer i Kleists Penthesilea en egenartad lösning av musikdramats problem” (A. Einstein i Riemanns musiklexikon, 11 uppl. 1929). Han har utom ovan nämnda verk komponerat operorna Erwin und Elmire (Goethe, 1916), Don Ranudo (efter Holberg, 1919), Das Wandbild (text av Bu-soni, 1921) och Venus (1922), orkesterverk (serenad op. 1, Ratcliff-uver- Othmar Schoeck. tyr m. m.), körverk med orkester, kammarmusik (violinsonat D-dur op. 16, stråkkvartetter D-dur op. 23 och C-dur op. 37, sonat för basklarinett och piano op. 41, 1928, m. m.), en violinkonsert B-dur op. 21, samt inemot 150 sånger (Goethe, Eichendorff, Uhland, Hebbel, Dehmel, Keller, Le-nau m. fl.). — Litt.: W. Schuh, O. S. (1934), dens., Der Harmonische Stil O. S:s (i Neue Musik-Zeitung 1928, N:r 15 och 20), Erwin Kroll (Das Atlantisbuch der Musik II, s. 424 fl.). Schofar, gammalt judiskt horninstrument, som användes i tempeltjänsten. Schola canto'rum 1 [sk-], den på vliga sångskolan i Vatikanen, torde ha existerat sedan 300-talet, omorganiserades av Gregorius den store ca 600, verkade som traditionsbevarande organ för den gregorianska sången och blev under de följande århundradena mönstret för talrika sängskolor (ofta benämnda s. c.) vid klostren i Syd- och Mellaneuropa samt i England. Schola canto'rum 2, en av Ch. Bordes, A. Guilmant och V. dTndy 1896 i Paris grundad skola för liturgisk sång, utvecklade sig snart till ett fullständigt konservatorium, fick både som läroanstalt och som opinionsbildande organ genom sin tidskrift Tribune de St. Gervais stor be