1087 Sibelius 1088 realistiska. Och så inleddes den epok, som skulle få så stor betydelse för Finlands folk i dess kamp för sin frihet, med Atenarnas sång op. 31 a (Rydberg, 1899), Historiska scener op. 25 (1899) och Finlandia (1899, omarb. 1900). Sistnämnda verk, som inte hör till S: s bästa, har framför alla andra kommit att föra hans namn över världen. Den var egentligen avsedd att avsluta de historiska scenerna men svällde ut till en fristående tondikt kallad Suomi, då den 1900 spelades vid Filharmoniska orkesterns avskedskonsert före en konsertresa till Paris, där den hette La Patrie (vid orkesterns resa genom Tyskland Vaterland). I Finland förbjöds dess uppförande av de ryska myndigheterna, och i Baltikum, där S. dirigerade 1904, kallades den Im-promptu. — Åren omkring sekelskiftet tillkom ytterligare en rad märkliga verk ss. Islossningen i Uleå älv (Topelius, för recitation, manskör och orkester op 30, 1899), Snöfrid (Rydberg, för recitation, manskör och orkester op. 29, 1900), sångerna op. 36 (däribland Svarta rosor, Säv, säv susa och Demanten på marssnön), op. 37 och op. 38. — Under tiden fram till första världskriget spred sig S:s rykte över Europa. Paristurncen med Filharmoniska orkestern följdes av årliga gästspel i utlandet (musikfesten i Heidelberg 1901, Skandinavien 1902, Baltikum 1904, Berlin 1905 (av Busoni kallad att leda en komposi-tionsafton i serien Möderne Musik), dirigerade egna verk i England 1905, 08, 09 och 1912 och i U. S. A. 1914). 1912 var han erbjuden en professur vid Wienkonservatoriet liksom 1920 att bli direktör för Eastman School of Music i Rochester men avböjde i båda fallen. Trots detta mondäna liv inträder under århundradets första decennium en vändpunkt i hans skapande verksamhet. Redan andra symfonin (D-dur op. 43, komp. 1901, uppf. f. f. g. 1902) visar hän mot större klarhet och behärskning. De följande verken (orkestersviterna Pelléas och Mélisande 1—2 op. 46, ur musiken till Maeterlincks skådespel, 1905, violinkonserten d-moll op. 47, 1905, f. f. g. i Berlin med Carl Halir som solist och Rich. Strauss som dirigent, den symfoniska fantasin Pohjolas dotter op. 49, 1906, musiken till Hj. Pro-copés skådespel Belsazars gästabud op. 51, tredje symfonin C-dur, op. 52, komp. 1904—07, f. f. g. i London 1907, musiken till Strindbergs Svane-vit op. 54, 1908, och framför allt stråkkvartetten Voces intimae op. 56, 1908—09) visar en utveckling fram mot ett förinnerligande. Naturintrycken har fortfarande stor betydelse som inspirationskälla (Nattlig ritt och soluppgång, tondikt för orkester op. 55, 1909), men tonspråket har blivit lågmäldare, innehållet mera förandligat. Den inåtvända fjärde symfonin (a-moll op. 63, komp. 1910—11) mottogs avvaktande i Finland, blev utvisslad i Göteborg men rönte större förståelse i England. De följande åren medförde en rad märkliga orkesterverk (Historiska scener II op. 66, 1912, Barden op. 64, 1913, tondikten Okeaniderna op. 73 m. m.), vartill kommer pianoverk (3 sonatiner op. 67, 1912, och smärre stycken op. 68, 74, 75 och 76), violinkompositioner (2 serenader med orkester op. 69, 1912, sonatin op. 80, 1915, och småstyckena i op. 77, 78, 79 och 81, 1915), musiken till pantomimen Scaramouche (op. 71, 1913) och sånger (op. 65 för a cappellakör, 1912, för solo med piano op. 72, 1914—15). Vid en konsert på S:s 50-årsdag (8/12 1915) uppfördes f. f. g. femte symfonin (Ess-dur op. 82), som dock under de närmaste åren underkastades upprepade genomgripande omarbetningar. Redan före världskrigets slut planerade S. två nya symfonier, som emellertid skulle nå sin fullbordan först 1923 (nr 6 d-moll) och 1924 (nr 7 C-dur). Måhända kommer dessa verk av den åldrade mästaren, för vår tid ännu otillgängliga och svårförståeliga, att överleva de tidigare mera blodfulla, ungdomligt brusande och appellerande till utommusikaliska företeelser och föreställningar. Utom ovan nämnda verk har S. skrivit orkesterverken Rakastava (svit för stråkork. op. 14, 1911), den den populära Valse triste (op. 43, ur musiken till Arvid Järnefelts drama Kuolema (1907), tondikten Tapiola