1085 Shimmy—Sibelius 1086 spel vid S:ta Cecilia i Rom och ledare för drottningens romerska kvintett. Under inflytande av tysk högromantik komponerade han orkesterverk, kammarmusik, pianostycken och sånger. — Litt.: A. Casella (i Music and letters, oktober 1925). Shimmy, jazzform i allabrevetakt och måttligt tempo, kom som dans till Europa ca 1922 och nådde under några år stor popularitet. Si seSolmisation Sibelius, Johan (Jean) Julius Christian, f. i Tavastehus 8/12 1865, av blandad finsk och svensk härstamning (farmodern var rikssvenska), fick från sitt nionde år undervisning i piano-, senare i violinspelning, som han drev till solistisk nivå, blev efter studentexamen och någon tids universitetsstudier (juridik) elev vid Helsingfors’ musikinstitut (i komposition Martin Wegelius) 1885—89 och komponerade samtidigt kammarmusik (violinsonat F-dur, 1886, pianotrio, 1887, variationer för stråkkvartett, 1888, stråksvit A-dur, 1889, och 2 stråkkvartetter B-dur och a-moll, 1889) och sånger till texter av Runeberg. Han studerade i Berlin vintern 1889—90 (komposition för Albert *Becker), där han skrev en pianokvintett g-moll, och 1890—91 i Wien för Robert *Fuchs och *Goldmark (2 uvertyrer a-moll och E-dur, pianokvartett C-dur och en balettsvit för orkester). Den stränga skolning S. underkastade sig i Berlin och Wien förkvävde inte den personliga egenart, som hade visat sig redan i kompositionerna från lärotiden i Helsingfors. Tvärtom gav de honom den suveränitet över uttrycksmedlen, som är en nödvändig förutsättning för att kunna omsätta sina intentioner i tonande form. — Av stor betydelse för S: s utveckling som nationell tondiktare blev också en rad unga finländska kulturpersonligheter, med vilka han inledde umgänge efter hemkomsten till Finland 1891 på våren. Det var män som Juhani Aho, Arvid och Eero Järnefelt, Axel Gallén-Kallela, Karl August Tavaststjerna, Albert Edelfelt m. fl. Och våren 1892 föreligger hans första stora verk med nationell syftning, den femsatsiga programsymfonin Kullervo för orkester, soli och kör, färdig. Den uppfördes f. f. g. 28 april och väckte ett oerhört uppseende. Märkligt nog kände S., när han skrev detta verk, ännu inte de karelska runosångerna. Detta är symptomatiskt för hans konstnärliga intuition, överhuvud taget torde den finska folkmusiken ha haft mindre inflytande på hans personstil än den finska naturen och det finska folklynnet. — Hösten 1892 bosatte han sig i Helsingfors, blev teorilärare vid musikinstitutet och Filharmoniska sällskapets orkesterskola samt sekundviolinist i institutets stråkkvartett. På uppmaning av Robert Kajanus att skriva någonting populärt för orkester komponerade han tondikten En saga (1883, omarb. 1901), som sedermera har blivit ett av hans mest spelade verk. Ett misslyckat operaprojekt med Kalevala-motiv (sommaren 1893) gav honom anledning till förnyad inlevelse i Kale-vala, som i sin tur gav impulserna till Lemminkäinensviten (Fyra legender för orkester op. 22), vars tredje sats Tuonelas svan ursprungligen var avsedd som förspel till den tillämnade operan. Uppdraget att komponera musiken till en serie historiska tablåer gav upphovet till Karelia (1893) bestående av en uvertyr op. 10 och en tresatsig svit op. 11. Samma sommar tillkom också pianosonaten i F-dur op. 12 och våren 1894 orkesterdikten Vårsång op. 16 och en promotionskan-tat för Helsingfors’ universitet. Jämte sångerna op. 13 (Runeberg), op. 17, op. 18 (för manskör), pianostyckena op. 24 och smärre stycken för olika besättningar komponerades fram till 1899 Lemminkäinensvitens tre övriga satser, 1897 års promotionskantat för blandad kör a cappella, melodramen Skogsrået op. 15 (Rydberg, 1894), musiken till Adolf Pauls Kung Kristian II (två orkestersviter op. 27, 1898), Sandels (Runeberg, improvisation för manskör och orkester op. 28, 1898) samt Symfoni nr 1 op. 39 e-moll (1898—99). Denna bildade krönet på den period i S: s skapande verksamhet, som inleddes med Kullervo och av hans biograf K. Ekman karakteriserats som den romantisk