1095 Singoalla—Sjaljapin 1096 Sinka (Serpent). Singoalla, opera av Gunnar de Fru-merie, texten av Ella Byström-Bæck-ström efter Viktor Rydberg, uppf. f. f. g. i Stockholm 16/3 1940. Sinka (ty. Zinken, it. cornetto, lat. lituus), föråldrat biåsinstrument av trä med kittelmunstycke, genom vilket tonen alltså frambringades på samma sätt som i våra bleckinstrument, var försedd med ljudhål liksom träblåsinstrumenten. S.-an förekom som sopraninstrument tillsammans med basuner, t. ex. vid koralblåsning i kyrktornen. Sopransinkan ersattes under 1700-talets lopp av klaffhornen, där ljudhålen var täckta med klaffar. Dess basform, den ormliknande ser-penten, bibehöll länge sin ställning som bleckblåsargruppens basinstrument i orkestern, förädlades under 1700-talet till ophicléide, som tillverkades av metallplåt och försågs med klaffar. Denna ersattes fr. o. m. 1835 med de moderna tuborna. Sino (it.) ända till. Sister (fra. cistre), knäppinstrument besläktat med * gitarr en, liksom denna ursprungligen endast en knäppt *fidla, har växlande strängantal och hade tidigare ofta dubbelsträngar (liksom mandolinen), undanträngdes på 1700-talet av gitarr och luta. Sistrum, gammalegyptiskt rassel-instrument, användes i gudstjänsten. Sitt, Hans, 1850—1922, böhmisk violinist och lärare, var elev vid kon- servatoriet i Prag, blev 1867 konsert-,mästare i Breslau, verkade från 1870 som kapellmästare i Breslau, Prag, Chemnitz, Nizza och Leipzig, 1883— 1921 som violinlärare vid konservato-riet i Leipzig. Han var medlem av Brodsky-kvartetten, 1885—1903 dessutom ledare för Bach-Verein och Leh-rergesangverein, komponerade konserter för violin, för altviolin och för violoncell med orkester, smärre violinverk, kammarmusik och orkesterverk, etyder och andra pedagogiska arbeten för violin samt sånger. Sjalja'pin, F jod or, 1873—1938, rysk operasångare (bas), började ss. operettsångare i Ufa, kom 1892 till Tiflis, 1894 till sommarteatern i Petersburg och senare till Marinskij-teatern men väckte först 1896 större uppseende vid en privatscen i Moskva. 1899 kom S. till kejserliga operan, reste sedan 1901 i gästroller över hela den musikaliska världen (även Sverige), var 1921—25 vid Metropolitan i New York. S. var en av sin tids främsta bassångare men därjämte en karaktärsskådespelare som få. Särskilt blev han känd ss. en genial fram-ställare av starkt dramatiska roller i Mussorgskijs, Rimskij-Korsakovs och Verdis operor. Han utgav 1926 sin självbiografi på ryska, franska, engelska och tyska samt Man and Mask (1932). Sister.