1093 Silvio—Sinfonia 1094 1901—02 dirigent i Moskva, ledde 1903—17 egna symfonikonserter i Petersburg men är efter ryska revolutionen bosatt i London. Han var på sin tid en av de märkligaste pianisterna av Liszts skola. Si'lvio, barytonparti i Leoncavallos opera *Pajazzo. STmile (it.) ”likadant”, anger i nottext, att fortsättningen skall utföras på samma sätt som början. Simo'ne Boccane'gra, opera av Verdi, texten av Francesco Maria Piave (sv. övers, av Oscar Ralf), uppf. f. f. g. i Venedig 12/3 1856, i Stockholm 24/10 1940. Simplifikationssystem, en av abbé Vogler uppfunnen anordning på orglar, varvid piporna för de lägsta registren ersättes av kombinationsmix-turer (se Kombinationsto n e r). Sim rock, ett av Tysklands mera bekanta musikförlag, grundlagt i Bonn ca 1790. Firman, som 1870 flyttade till Berlin, uppgick 1930 i musikförlaget Anton J. *Benjamin i Leipzig. Simson och Delila (Samson et Da-lila), opera av Saint-Saens, texten av Ferdinand Lemaire (sv. övers, av K. Valentin), uppf. f. f. g. i Weimar 2/12 1877, i Stockholm 11/2 1903; 1/1 1944 spelad 187 ggr i Stockholm. Sin al fine (it.) ända till slutet. Sinding, Christian, 1856—-1941, norsk tonsättare, utbildade sig först till violinist hos G. Böhm i Kristiania, studerade även pianospel med tanke på virtuosbanan men uppgav denna plan för att ägna sig åt komposition. Han var i teori elev av L. M. Lindeman i Kristiania, 1874—-77 och åter 1879 vid konservatoriet i Leipzig, där Reinecke, Jadassohn och Kretzschmar var hans lärare. Han komponerade vid denna tid en pianosonat i f-moll, en stråkkvartett och en violinsonat, bedrev på egen hand studier i Dresden, München och Berlin 1880—82 och skrev närmaste tiden därefter sitt kanske mest berömda verk, pianokvintetten i e-moll op. 5, med vilken han slog igenom. S. levde största delen av sitt liv i Berlin, var 1921—22 kompositions- lärare vid Eastman-institutet i Ro-chester U. S. A., återvände därefter till Berlin men tillbragte sina sista år i Oslo. — S. förenade i sin stil nationell norsk melodik och rytmik med en högromantisk, närmast Wag-nersk harmonik. Hans melodik ut-märkes av schwung och kraftfull linjeföring. I jämförelse med Grieg har han mera sinne för de stora formerna, är bredare och mera monumental i sin formbildning men också mindre innerlig. Utom de nämnda verken har han komponerat tre symfonier (op. 21 d- moll, op. 83 D-dur och op. 121 F-dur) och andra orkesterverk, två violinkonserter (op. 45 A-dur och op. 60 D-dur), pianokonserterna i D-dur op. 8 och Dess-dur op. 35 samt en rad andra konsertanta verk, kammarmusik (stråkkvartett a-moll op. 70, tre pianotrior D-dur op. 23, a-moll op. 64 och C-dur op. 87, tre violinsonater C-dur op. 12, E-dur op. 27 och F-dur op. 73, fem sviter för violin och piano, svit för 2 violiner och piano op. 56 m. m.), talrika pianoverk, däribland sonat op. 91, variationer ess-moll för två pianon op. 2 och duetter för två pianon op. 41 samt elva häften smärre pianostycken, sångcykeln Heimfahrt samt dessutom flera andra sånghäften med sammanlagt över 200 sånger, tre häften a cappella-körer och operan Det heliga berget (Dessau 1914). Sinfoni'a (it.) (gr. symphoni'a samklang) under antiken = konsonans, från omkr. 1500 ett ensatsigt stycke för tangentinstrument i ackordisk stil (ungefär = toccata). Under 1600-talet betecknades stundom den fantasi-1. toccataartade inledningen till dans-sviterna s., och först mot århundradets slut blev det vanligt att med s. benämna den italienska operauvertyren. Denna, som bestod av tre utan uppehåll spelade korta satser med tempoordningen allegro-grave-presto, blev under 1700-talets förra hälft en från operan fristående form för orkester, ofta med konsertanta stämmor (se C o n c e r t o). Satserna svällde ut och lösgjordes från varandra. I och med att första satsen sä småningom antog sonatform uppstod ur s.-an den nya instrumentalstilens *symfoni.