1113 Solmisation—Sonat 1114 Solmisation, den av Guido av Arezzo använda metoden för inlärandet av tonsystemets hela och halva tonsteg genom stavelser hämtade från en Johanneshymn, där första stavelsen i varje halvversrad systematiskt rörde sig på en uppåtgående durskalas 6 första toner (c-d-e-f-g-a) ; Ut queant laxis rcsonare fibris Mira gestorum /amuli tuorum Solve polluti labii reatum Sancte Joannes. Mellan mi och fa inföll alltså ett halvtonssteg, mellan de övriga heltonssteg. Den omständigheten att detta tonförråd rörde sig inom en 6-tonsskala (hexakord) och att skalans sjunde ton fattades (si som beteckning för Æ infördes först mot slutet av 1500-talet) framtvingade redan under Guidos tid ofta övergång (mutation) från ett hexakord till ett annat även inom en och samma sats. Man skilde mellan hexachordum natu-rale (från c), hex. durum (från g) och hex. molle (från f) (durum på grund av att mi var = h, d. v. s. b durum, molle emedan fa var b, d. v. s. b molle). Om mutationerna endast berörde dessa fasta hexakord talade man om musica vera, vid transposi-tion till andra hexackord om musica ficta. För att göra s.-en möjlig att tillämpa även på dur- och mollmelodier, bands ut (som från mitten av 1600-talet utbyttes mot do) från 1500-talet vid tonen c. De gamla s.-s-bokstäverna ut, re etc. begagnas i romanska länder fortfarande som beteckning för tonerna c, d etc. Ur sol-misationen har framgått en rad senare system för inlärande av ton-träffning och notläsning, t. ex. sol-fège, tonika do, tonic solfa m. fl. — Litt.: Frank Bennedik, Historisch-psychologische Untersuchung über die Tonwort-Methode (diss. 1914), G. Schünemann, Ursprung und Bedeu-tung der S. (1928), H. Riemann, Ver-lorengegangene Selbverständlichkei-ten in der Musik des 15.—16. Jahr-hunderts (1907). Solo (it.) ”ensam”, stycke 1. avsnitt ur stycke, som utföres av endast en sångare 1. spelare. I orkesterstämmor betyder s., att stämman skall utföras av en spelare. Insatsstället för de övriga (under solot pauserande spelarna) angives med *Tutti 1. *Ri-pieno. Solskenssångaren se II u 11 m a n, Johannes. Sommarkanon se John of For-s y t h e. Sonat (av it. sonata) sonatcykel, den flersatsiga form, som i och med den nya instrumentalstilen uppstod ur kammarsonatan och sinfonian. S.-ens ursprungliga satsordning sammanfaller med sinfonians (allegro-adagio-presto). Skillnaden mellan s. och dess äldre förformer ligger i satsernas form. Första satsen har i regel *sonat-form (någon gång variationsform, t. ex. Beethovens Ass-dur-s. op 26), den långsamma satsen kan ha lied-, variations- 1. sonatform och finalen rondo-, sonat- 1. variationsform. 1 s.-en för större besättning 1. av större omfång infördes redan hos de tidiga wienklassikerna ofta en menuettsats (i sammansatt liedform) före 1. efter den långsamma satsen. Denna menuettsats visar, att s.-en historiskt ej endast utgör en fortsättning av barockens sonata och sinfonia utan att den även har sina rötter i rokokons underhållningsmusik (divertimento, serenad, kassation etc.). Menuetten i sonaten förlorade snart sin gravite-tiska karaktär, den blev redan hos Haydn och Mozart betydligt snabbare än den gamla dansmenuetten, och fr. o. m. Beethoven ersattes den oftast med ett scherzo. Den i större sonatcykler vanliga långsamma inledningen till första satsen tyder på inflytanden även från den franska *uvertyren. Sambandet mellan s.-ens satser var hos wienklassikerna och är oftast ännu endast ideellt. Den som först bröt emot denna princip och stundom lät motiv ur tidigare satser uppträda i de senare var Beethoven (9:e symfonin, ciss-moll-kvartetten m. fl.). Under romantiken blev det vanligare att t. o. m. låta hela temata återkomma i flera satser (Schuberts Ess-dur-trio, C. Francks violinsonat etc.). Termen s. användes i regel endast för s.-cykeln för piano 1. för piano med violin, violoncell, klarinett 1. dyl. Sådana duosonater var hos Haydn och hans tidigare samtida endast att be