Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stenhammar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1135
Stenhammar
1136
musikstudier tillsammans med äldre
kamrater men fick först 1887 någon
systematisk pianoundervisning. Det
var för Richard * Andersson, och dessa
studier fortsatte till 1892. Då hade
han redan två år varit lärare i
dennes ptianoskola. Under tiden hade han
skrivit kontrapunkt för Dente (1888
—89) och för Hallén (1889—92),
spelat orgel för Heinze och Lagergren
samt bedrivit studier i fri
komposition för Emil Sjögren. Men redan
tidigare hade han komponerat den
sedermera tryckta sången I skogen (1887
1. 1888) och Fiskerjenten (Björnson,
1888). Jämsides med studierna för
Hallén och Sjögren komponerade han
sina första större verk, balladerna
Snöfrid (1891, uppf. först 1896 i
Stockholm) och Prinsessan och svennen för
soli, kör och orkester (f. f. g. i
Stockholm 1892). Vid denna tid började
han även bli bekant ss. pianist
(solist i Brahms’ d-moll-konsert på
operan 1892), fortsatte sina pianostudier
hos Barth i Berlin vintern 1892—93,
turnerade 1893—94 med Aulin, skrev
balladen Flores och Blanzeflor för bar.
och ork. op. 3 (f. f. g. i Stockholm
1895), spelade 1894 sin första
pianokonsert (op. 1 b-moll) på Kungl.
Teatern under Nordqvist. Under dessa
år skrev han också operan Gillet på
Solhaug (Ibsen), vars partitur väckte
intresse hos Karl Muck, som då var
förste kapellmästare vid kejs. operan
i Berlin. Emellertid uppfördes den
först 1899 i Stuttgart (i Stockholm
1902). 1895—96 konserterade han i
Tyskland, komponerade uvertyren
Ex-celsior (f. f. g. 1897) och kantaten
till Stockholmsutställningen 1897.
Detta år tillkom operan Tirfing och
koncipierades tredje stråkkvartetten
F-dur (f. f. g. 1898), vidare debuterade
han som dirigent vid en
symfonikonsert på operan och anställdes ss. ledare
för Filharmoniska sällskapet. Han
studerade in Tirfing på
Stockholms-operan (f. f. g. 9/12 1898), blev
dirigent för operans symfonikonserter och
påbörjade violinsonaten a-moll op.
19 (f. f. g. 1901 med Aulin). Vintern
1900—01 var han kapellmästare vid
operan och förvärvade därvid den
dirigentrutin, som skulle få stor
betydelse för hans framtida verksamhet.
Hösten 1901 företog han en turné
genom hela Sverige med John Forsell,
nyåret 1902 till Helsingfors med
Forsell och Aulin, och i april spelade han
Beethovens Ess-dur-konsert under
Hans Richter i Köpenhamn. Den
följande vintern planlades första
symfonin F-dur (f. f. g. Sthlm 1903, senare
omarbetad) och i januari 1903 reste
han till England, där han i
Manchester spelade sin första pianokonsert
under H. Richters ledning. Ären 1903
—06 upptogs av konsertresor och
flitigt kompositionsarbete: Ett folk för
baryton, kör och orkester
(Heiden-stam, f. f. g. 1905), balladen Ithaka
för baryton och ork. (1905), andra
pianokonserten och fjärde
stråkkvartetten a-moll (f. f. g. Göteborg 1910)
påbörjades. Säsongerna 1904—06
dirigerade han dessutom Nya
filharmoniska sällskapet. Vintern 1906—07
tillbragtes i Italien, där andra
pianokonserten d-moll op. 23 och rapsodin
Midvinter för kör och orkester (båda
f. f. g. i Göteborg 1908) fullbordades.
I Italien nådde honom kallelsen att
övertaga dirigentskapet för Göteborgs
orkesterförening, vilket han innehade
till 1921. Han utnämndes visserligen
till director musices vid Upsala
universitet 12/10 1909 men tillträdde
aldrig platsen (avsked 25/11 1909).
Göteborgs orkesterförening förde han upp
på en konstnärlig nivå, som väl kan
jämföras med de båda
Stockholms-orkestrarnas utan att därför taga
dessa ss. förebild. Tvärtom framförde
han med förkärlek verk, som först
senare införlivades med
orkesterrepertoaren i Stockholm (Bruckner,Mahler,
Reger, Sibelius, Nielsen m. fl.). Från
Göteborg företog han årliga
konsertturnéer ss. pianist med verk av
Mo-zart, Beethoven, Brahms o. a., ofta
tillsammans nied Henri *Marteau.
Hans produktion var under denna tid
visserligen mindre rikhaltig än under
den tidigare perioden men ädlare och
djupare. Nu tillkom de båda sista
stråkkvartetterna (Serenad C-dur,
1910, och d-moll, 1916), den utsökta
orkesterserenaden F-dur (1918),
kantaten Sången för soli, kör och ork
(Rangström), Två sentimentala
romanser för violin och orkester (f. f. g.
1911), Folket i Nifelhem op. 30,
Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 21 21:47:29 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bimuslex/0576.html