1137 Stentando—Stephan 1138 natt och Hemmarsch (Göteborg 1913) och scenmusik, sedermera samlad i 4 orkestersviter (Shakespeares Som ni behagar, Strindbergs Ett drömspel, Hj. Bergmans Loddezzi sjunger, op. 39, och Tagores Chitra op. 43). —-1921 flyttade S. till Stockholm, där han från 1925 var kapellmästare vid operan. Denna verksamhet avbröts emellertid ganska snart genom en tilltagande ohälsa, som fördystrade hans sista år. I S:s tidigare verk var det ingen svårighet att finna förebilder. Framförallt var det Wagner (i balladerna och musikdramerna), Beethoven och Brahms (i stråkkvartetterna och pianokonserterna), Chopin (i violinsona-ten), Sjögren (i romanserna); senare finner man spår av både Sibelius och Nielsen. Men under denna eklekticism ligger en klart uttalad personlig egenart, blyg, försynt och tystlåten. Och denna S:s personstil växer sig under Göteborgstiden stark och tränger i de sista verken milt men bestämt undan de stora förebilderna ur partituren. Här kan man möjligen tala om ideella förebilder (Berwald, Nielsen) men icke om stilistiska. Den siste S:s stil är originell i samma mening som Griegs 1. Berwalds men är aldrig påträngande i sin originalitet. Denna utveckling var säkerligen inte omedveten för S. själv. Med sin lätthet att skriva musik hade han i sin tidiga ungdom tagit de tekniska kompositionsstu-dierna ganska lätt. Långt uppe i medelåldern märkte han, att det saknades honom uttrycksmedel för hans intentioner. Och han satte sig själv på skolbänken, arbetade noggrant igenom de strängt kontrapunktiska formerna och skapade så med sin på detta sätt nytillägnade teknik ett tonspråk —• lågmält, elastiskt och diskret — som var hans andliga egendom och ingen annans. Och det är denne S., orkesterserenadens och de två sista stråkkvartetternas, som kommer att leva, sedan de verk, som uppstått ur hans ungdoms sturm und drang har gått till förgängelsen. Den kommer kanske tidigast fram i sångerna, som utgör en viktig del av S:s produktion (Idyll och epigram [Runeberg, f. f. g. 1896], Stolts Adelin, Irmelin Rose [ Jacobsen], Ingalill, Fylgia [-[Frö-ding],-] {+[Frö- ding],+} J Stockholmsdikter [Bo [-Bergman]-] {+Berg- man]+} m. fl.) och verken för pianosolo (fantasistycke op. 11, sonat op. 12, m. m.). Pianisten S. var kanske ingen stor virtuos om han också som tekniker väl stod sig inför sin samtid, även internationellt. Bäst kom han till sin rätt ss. kammarmusikspelare 1. solist med orkester. Hans tolkning av pianopartierna i Mozarts d-moll- och Beetho-vens G-dur-konserter 1. i Brahms’ kvintett stod i en klass för sig i sin stilfullhet, nobless och innerlighet. Som dirigent hade han att kämpa med tekniska hämningar. Men även här lyckades anden besegra materien. Som Mozart-, Bruckner-, Nielsen- och Mahlerdirigent stod han i särklass bland sin tids svenska orkesterledare. ■—-Litt.: F. H. Törnblom, Musikmänniskor (en uppsatssamling om bortgångna svenska tonsättare av 25 författare, däribland om S. av Anna Aulin, Anna Levertin, H. Rosenberg, Nils G. Svanfeldt, M. Pergament [med en självbiografisk skiss av W. S.] och T. Rangström), dessutom biografiska uppsatser i SMT 1895, 1897, 1902, 1906 och 1909; T. Norlind i Die Musik 1904; R. Hove, W. S. (Nord, tidskr., N. F., årg. 18, 1942, s. 89 ff.). Stenta'ndo, s t e n t a t o (it.) ”mödosamt, bekymmersamt”. Step [stäpp] (eng., ”steg”), burlesk amerikansk solodans, även populär benämning på vissa jazzartade sällskapsdanser (twostep, onestep etc.). Sté'pån, Våclav, f. 1889, tjeckisk musikforskare, pianist och tonsättare, studerade musikhistoria vid universitetet i Praha (dr phil. 1913), var elev till Öermåk i pianospel och till Novåk i komposition, fortsatte sin utbildning i Berlin och Paris, blev 1919 professor i estetik vid konservatoriet i Praha, har konserterat som pianist bl. a. i Frankrike och har som tonsättare framträtt med kammarmusik, körverk, solosånger och bearbetningar av tjeckiska folkvisor. Stephan, Rudi, 1887—1915, tysk komponist, var elev av bl. a. Louis i München, stupade under förra världskriget. S. skapade sig en egen stil, i