1155 Strepitoso—Strungk 1156 Igor Fjodorovitj Stravinskij. Scherzo fantastique op. 3, Feu d’arti-fice op. 4 och en ”sorgesång vid Rim-skij-Korsakovs död” (1908) för orkester, sånger, pianostycken m. m. 1910 slog han i Paris igenom med den för ryska baletten skrivna L’oiseau de feu (Eldfågeln, Paris 1910), som följdes av Petrusjka (1911) och Sacre du printemps (Våroffer, 1913). I dessa baletter liksom i operan Le rossignol (Näktergalen, efter H. C. Andersen, 1914), den symfoniska dikten Chant du rossignol, sångsamlingarna Trois poésies de la lyrique japonaise och Souvenirs de ma jeunesse (1914) samt Pribaoutki (Chansons plaisantes) för sång och 8 instrument (1914) står han ännu på den nyryska skolans mark, även om inslag av fransk impressionism och en allt starkare framträdande personstil gör sig gällande. Under tiden för förra världskriget avsvär han (liksom tio år tidigare Schön-berg) den yppiga klangprakten och övergår så småningom till en asketisk modernism. Till denna övergångsstil hör Berceuses du ekat för sång och 3 klarinetter, 1916, Renard, burlesk för sångstämmor och instrument, Genève 1917, Pièces faciles för piano 4 händer och Les noces, balettscener 1917 (1922). Denna expressionism föreligger fullt utbildad i melodramen L’his-toire du soldat (1918). Med undantag för den förtjusande Pergolese-pastischen Pulcinella (1920) bibehöll han sin atonalitet ända fram till omkring 1925. Bland verken från denna tid må nämnas Ragtime för 11 instrument och Ragmusic för piano (1918— 19), oktett för blåsare, 3 stycken för soloklarinett (1919), ”sinfonior” för blåsare, den enaktiga buffaoperan Mavra, 3 stycken för stråkkvartett (1922), concertino för stråkkvartett (1923), pianokonsert (1924), en svit för liten ork., Marche-Valse-Polka-Galop (1925, bearb. för ork. av stycken ur Pièces fac. från 1917) samt för piano en sonat och en serenad (1925). I sistnämnda verk börjar åter igen en ny stil göra sig gällande, ett slags ny-klassicism, genomskinlig, monumental och med tonal harmonik. I det sceniska oratoriet Oedipus rex (1926— 27) föreligger denna stil färdigbildad och den mognar ytterligare i psalmsymfonin (1931) och operan Perse-phone (Paris 1933). S. hör utan tvivel till de märkligaste musikpersonligheterna i vår tid och har i mycket blivit en förebild för yngre generationer av samtida kom positörer (Honegger, Poulenc, i vissa avseenden Hindemith, Hilding Rosenberg och Gunnar de Frumerie). — L i 11.: J. Handschin, I. S. (ty. 1933), H. Fleischer, I. S. (ty. 1931), S. Schaeffner (fra. 1931), B. de Sloezer, I. S. (fra. 1926), C. F. Ramurs, Souvenirs sur I. S. (1929). Strepito'so (it.) ”stormande, bullrande”. Stretta (it.) *trångföring (ifugan). Stretto (it.) ”förträngning”, som tempobeteckning hastigare tempo än det närmast föregående, så snabbt som möjligt, i arian och operafinalen den avslutande codan i ökat tempo och upphetsad stämning. Stringbass (eng.), kontrabas, som spelas endast genom knäppning (piz-zicato) utan stråke, förekommer i jazzorkester. Stringendo [-djä'ndå] (it.) ”trängande”, successivt tilltagande tempohastighet. Strofvisa, sång, där samma melodi upprepas i varje strof. Motsatsen: *genomkomponerad sång. Strungk, Nikolaus Adam, 1640— 1700, tysk violinist, elev av sin fader