1159 Stämgaffel—Sull ivan 1160 måste vissa principer iakttagas vid förbindandet av ackorden. Dessa s. kan sammanfattas i följande punkter: 1) varje stämma skall vara självständig, 2) varje stämma skall vara melodisk (se Melodi). Av 1) följer, att prim-, oktav- och *kvintparalleller är förbjudna mellan självständiga (reala) stämmor, av 2) att stegvis rörelse bör vara förhärskande inom stämmorna och att språng på vissa intervaller (alla överstigande intervaller, stora och lilla septiman samt alla intervaller, som är större än oktaven) är förbjudna. — Inom den äldre kontrapunktläran förekom ytterligare ett antal förbud — mot paralleller på stora terser och språng på förminskade intervaller. Dessa förbud iaktta-ges numera endast inom den stränga stilen — koral- och Palestrinastil —, inom den nyare, instrumentala och so-listiska stilen har man t. o. m. lättat betydligt även på de ovan angivna förbuden. Jfr Harmoni och Harmo n i 1 ä r a. Stämgaffel, en gaffel av ohärdat smidesstål, som användes för att behålla den absoluta tonhöjden vid stämning av andra instrument. Den uppfanns 1711 av den engelska lute-nisten John Chore. Stämstock se L j u d p i n n e. Ständchen (ty.), serenad, under romantiken nattlig sång (utanför den älskades fönster). Subdominant, den harmoniska funktion, som i kadensen utgår från tonikans lägsta ton nedåt. S.-en kan i dur ha antingen dur- 1. mollkaraktär, i moll däremot endast mollkaraktär. S.-en upplöser sig oftast till dominanten (se H e 1 s 1 u t och K a -dens); upplöser den sig direkt till tonikan föreligger plagal kadens. Jfr Harmoni. Subdominantparallellen se Parallellklanger. Su'bito (it.) ”plötsligt”, s. p, plötsligt inträdande piano (utan övergång från starkare nyans). Subkontraoktaven, det oktavavsnitt, som ligger närmast under kon-traoktaven och endast användes som oktavfördubbling under en högre lig- gande basstämma, tecknas i notskrift : Suite (fra.) svit. Suk, Josef, 1874—1935, tjeckisk tonsättare och kammarmusikspelare, studerade vid konservatoriet i Prag hos bl. a. A. Bennewitz i violin och Dvorak i komposition, blev 1892 medlem av Böhmiska stråkkvartetten (sekundviolin), var från 1922 lärare i komposition vid konservatoriet i Prag (sedan 1898 gift med Dvofåks dotter, d. 1905). S. anslöt sig från början till Dvoråks stil. Han är liksom denne en boren kontrapunktiker men har dessutom i än högre grad utvecklat sin harmoniska stil och närmar sig i sina senare verk impressionismen. Han har komponerat orkesterverk (programsymfonierna Asrael op. 27, En sommarsaga op. 29, 1909, Zrdni [Mognandet, 1918] och Kärlekens skörd [med soli och kör, 1928], den symfoniska dikten Praha op. 26, 1905, Legenden om de döda segrarna op. 36 b, uvertyrer m. m.), Fantasi för violin och orkester, kammarmusik (två stråkkvartetter, två pianotrior, pianokvintett m. m.), scenverk, körverk a cappella och med orkester. — Litt.: Patrik Vretblad, Den tjeckiska tonkonsten (1930). Sul A, sul D, sul G etc., på a-, d-, g-strängen etc. (vid stränginstrument spel) . Sullivan, (Sir) Arthur Seymour, 1842—1900, engelsk kompositör, studerade vid Royal Academy of Music och vid konservatoriet i Leipzig 1858 •—61, blev därefter lärare vid Royal Academy, 1865 professor, var 1876— 81 direktör för National Training-school for Music, adlades 1883, komponerade en symfoni, uvertyrer, kammarmusik, oratorier och kantater samt ett 20-tal komiska operoi- och operetter, däribland världssuccén The Mikado (1S85), som även haft stor framgång i Sverige. — Litt.: Th. F. Dunhill, S:s Comic operas (1928),