1171 Sverige 1172 tidning och sedan 1939 director musi-ces vid Upsala universitet (fil. heders-dr 1945). S. har komponerat en symfoni e-moll (1937), två stråkkvartetter, en stråkkvintett och annan kammarmusik, kantat vid bibelöversätt-ningsjubiléet 1941 (K.-G. Hildebrand) och andra körverk samt scenmusik och sånger. Han har utgivit Harmonilära (1933), Musikens instrumentala former (1943, tills, med C.-A. *Moberg och P. *Lindfors) samt uppsatser i bl. a. STM i musikteoretiska och -historiska ämnen. Sverige. Av forntidens svenska musik finns ingenting bevarat. I vad mån den svenska folkvisans musik är ursprungligen svensk har heller inte kunnat konstateras, även om man har all anledning antaga, att flera av de äldsta balladerna har traderats från medeltiden. Med kristendomen infördes den gregorianska sången och under senmedeltiden odlades även fler-stämmig kyrkosång vid katedralskolorna. 1526 grundades hovkapellet, som sedan dess har intagit en central ställning i svenskt musikliv. Av stor betydelse för landets musikkultur har även under vissa perioder musiken vid Upsala universitet varit (förekom redan under 1620-talet). De första inhemska tonsättarna i flerstämmig stil var medlemmar av familjen Düben, som under nära ett århundrade var knuten till hovkapellet (från 1620-talet). Samtidigt med dessa verkade i Stockholm bl. a. italienaren V. Al-brici, vars Fader wår (1654) var den första flerstämmiga kompositionen till svensk text, tyskarna Chr. Ritter och Chr. Geist. Grundläggande för den svenska folkliga musikkulturen blev Rudbeck-W allerius’ melodipsalmbok (1697), som även gav upphov till folkliga koralvarianter. De första försöken till en svensk monodisk stil gjordes med G. Dübens tonsättningar till S. Columbus’ Odae sveticae. Fulländad blev denna stil först med J. H. Romans tonsättningar till Davids-psalmer för en röst med generalbas. Roman hade fått sin utbildning i London (1714—20), var från 1720 kapellmästare vid hovkapellet, grundade under 1730-talet det svenska konsertväsendet och stod ända till han 1745 drog sig tillbaka från sin offentliga verksamhet i centrum för den svenska musikkulturen. Jämte de ovan nämnda monodiska verken komponerade han körverk, märkliga violin- och oboekonserter, kammarmusik och stora tillfällighetsverk för orkester. Bland hans samtida och närmaste efterföljare som skapande musiker må främst nämnas P. Brant, F. Zellbell d. y., A. N. von Höpken, Tartinieleven A. Wesström (bl. a. stråkkvartetter) samt en rad duktiga utländska musiker, anställda i det hovkapell Adolf Fredrik medförde till Sverige (organisterna H. Ph. Johnsen och E. Lon-dicer, violinisten Perichon m. fl.), vidare den italienske operakomponisten F. A. Uttini (hovkapellmästare från 1773). 1771 stiftades Musikaliska akademin, 1773 Kgl. Teatern, som av Gustaf III var avsedd att skapa en svensk operastil och göra svenska språket lämpat för sång. Den första svenskspråkiga operan var Gustaf III:s och Kellgrens Gustaf Wasa med musik av den till Stockholm inkallade Dresdenkapellmästaren J. G. Nau-mann. 1778 kom mannheimaren J. M. Kraus till Stockholm, där han från 1781 till sin död 1792 var hovkapellmästare. Han var den nya instrumentalmusikens förste betydande företrädare i S. (symfonier, kammarmusik, kantater och sångspel). En märklig insats i svenskt musikliv gjorde även abbé Vogler, som 1788—99 var verksam i Stockholm som musikpedagog, kapellmästare, organist (improvisa-tör), orgelbyggare och teoretiker. Ännu en tysk musiker skulle bli av betydelse, nämligen Haeffner, som 1780 kommit till Stockholm som sånglärare vid Kungl. Teatern, där han 1793—-1808 var kapellmästare, vilken befattning han sistnämnda år lämnade för att bli director musices vid Upsala universitet. Mindre märklig som tonsättare (närmast i Glucks anda) och dirigent gjorde han en bestående insats som skapare av den svenska studentsången och som utgivare av den svenska koralboken (1820 —21). Under 1700-talets senare hälft skrev J. Wikmanson stråkkvartetter, sällskapsvisan odlades av C. M. Bell-man och senare av O. Ählström (1789