1173 Sverige 1174 —1834 även utgivare av Musikaliskt tidsfördrif), kör- och instrumental-verk komponerades under inflytande av Gluck och Haydn av bl. a. P. Fri-gel (1750—1842), norrköpingsorga-nisten J. B. Struwe och en rad geniala amatörer. Stort inflytande på den svenska musiksmaken fick den mångsidige Du Puy, violinist, dirigent och operasångare (den förste Don Juan på Kungl. Teatern), tonsättare (scenmusik m. m.) och svensk hovkapellmästare 1812 till sin död 1822. Före honom uppehölls denna plats av pomraren J. N. Eggert (även tonsättare) och J. H. Küster. Du Puy efterträddes som hovkapellmästare av J. F. Berwald. Hans kusin Franz Berwald, som redan under 1810-talet framträtt som tonsättare, lämnade Sverige 1829 för att bryta sig en bana som skapande musiker i utlandet och återkom först 20 år senare för att slutgiltigt stanna i hemlandet. Han blev vår förste betydande symfoniker, skrev även märklig kammarmusik, operor m. m. Av sin samtid knappast uppskattad till sitt fulla värde, har han under det senaste halvseklet kommit att intaga en plats i det allmänna medvetandet som ställer honom i paritet med de största av romantikens mästare. Han bildade knappast skola men har i stället kommit att inverka på sentida musiker som Stenhammar, H. Rosenberg och L. E. Larsson. — Den första svenska nationella skolan uppstod däremot i Upsala i kretsen omkring E. G. Gei jer och Haeffner med A. F. Lindblad, Nordblom och en rad begåvade dilettanter. Nära denna krets stod också B. Crusell (klarinettvirtuos och komponist av verk för detta instrument men även av musiken till Tegnérs Fritiofs saga). I den svenska landsorten blommade musiklivet även i Lund (manskörkomponisten O. Lindblad, violinisten H. M. Lundholm o. a.), Göteborg (organisten G. Günther, senare även dirigenten J. Czapek och som pianist och lärare B. Smetåna), Norrköping, Linköping, Karlskrona och Gävle, allt under medverkan av amatörer. Även i Stockholm stod amatörmusiken högt (Falkenholmska kvartetten, Mazerska kvartettsällskapet och en rad orato- riesällskap). Hovkapellet upplevde under 1850-talet en konstnärlig-högkonjunktur med den unge italienaren J. Foroni och efter hans död 1858 tysken I. Lachner. Vid dennes avgång 1861 erbjöds platsen åt den unge lovande tonsättaren August Söderman, som emellertid avstod den åt Ludvig Norman, Leipzigskolans förste märklige företrädare i S. (symfonier och annan orkestermusik, kammarmusik m. m.). Han var gift med den internationellt ryktbara violinisten Wilma Neruda, som även en tid var lärare i violinspelning vid konservatoriet. Medan Normans musik (tyvärr) har försjunkit i glömska, lever Södermans (alltför få) verk ännu med oförminskat liv (solo- och körballa-der, romanser och orkesterverk). Han blev skaparen av en svensk stil även i större former och bildade utgångspunkten för det nationella tonspråk, vars bästa representanter blev W. Stenhammar, H. Alfvén och W. Peter-son-Berger. Mera interskandinavisk var lyrikern Emil Sjögren (sånger, sonater m. m.), som har utövat inflytande på senare tonsättare som R. Liljefors, G. Nordqvist m. fl. Vår förste och konsekventaste wagnerian blev A. Hallén, medan hans äldre samtida I. Hallström sökte skapa en svensk opera efter Adams och Aubers mönster. Samtidigt verkade en rad schumannianer med J. A. Josephson i Upsala i spetsen (Rubenson, Sved-bom, Dente, J. A. Hägg). Den ende av denna generation som sökte följa Berwald i spåren var O. Byström. — Under 1890-talet framträdde Tor Aulin (violinist och ledare för A.-ska kvartetten, romantisk-klassicistisk tonsättare, dirigent och organisatör), W. Stenhammar (son till oratorie-komponisten P. U. S.), W. Peterson -Berger (även inflytelserik musikskribent), Hugo Alfvén, Ruben Liljefors och E. Ellberg (mångårig komposi-tionslärare vid konservatoriet). Stenhammar, under många år vår främste pianist, började som högromantiker (musikdramerna Gillet på Solhaug och Tirfing, pianokonserterna, ballader, sånger och kantater, senare 2 symfonier) men övergick med tiden till en visserligen klassicistisk men