1179 Sylva Varescu—Synkop 1180 genom intonering av två samtidigt klingande pipor med obetydlig skillnad i tonhöjd. Sylva Vare'scu, huvudrollen i Kålmåns operett *Czårdåsfurstinnan. Sylvain, Jules se Hansson, Stig. Symfoni' (efter it. sinfonia), den nya instrumentalstilens orkestersonat, uppkom ur den tresatsiga sinfo-nian, som odlades av de italienska instrumentalkomponisterna under 1730-och 1740-talen (Geminiani, Locatelli m. fl.} och skiljer sig från denna genom att första (och ofta även sista) satsen ansluter sig till den nya *so-natformen. Denna tidiga tresatsiga s. med tempoordningen allegro-grave-presto utformades av mannheimsko-lans tonsättare (J. Stamitz m. fl.), de tidiga wienklassikerna (Monn och Wagenseil) och svensken J. *Agrell. Redan under denna epok utökades ofta det tresatsiga schemat med en menuett, som infördes antingen före 1. efter den långsamma mellansatsen. Från att från början ha varit en form för underhållningsmusik utvecklades s.-n av Haydn, Mozart och deras samtida till den ädlaste av alla or-kestrala former. Liksom sonaten för andra besättningar (piano, och olika kammarmusikformer [ stråkkvartett etc.]) var s.-s tyngdpunkt under den tidigare wienklassiska epoken förlagd till första satsen. Redan hos den siste Mozart (Jupiter- och g-moll-s.-erna) försköts den emellertid så småningom åt finalen, och denna tendens blir alltmera förhärskande hos Beethoven och i de romantiska och klassicistiska symfonierna (Schubert, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Bruckner, Mahler o. a.). Utom det alltmera tilltagande omfånget i satserna, som hos hyperromantikerna nästan hotade att spränga de slutna formerna (Bruckner, Mahler m. fl.), har de principiella ändringarna i s.-ns form inskränkt sig till att menuetten, vars tempo redan hos Haydn och Mozart lämnade det för denna dansform karakteristiska gravitetiska tempot, ofta ersattes med ett scherzo 1. (senare) en mera intermezzoartad mellansats. Bland märkliga symfoniker märkes utom de ovan nämnda Dittersdorf, Cherubini, Volkmann, Tjajkovskij, Dvorak, Sibelius och Nielsen. Av svenska symfoniker må nämnas Ber-wald, Norman, Alfvén, Stenhammar, Peterson-Berger, Atterberg, Rangström, Lindberg, Rosenberg, H. Fru-merie, L. E. Larsson, Wirén och Ny-stroem. — Litt.: Lindfors-Moberg-Svensson, Musikens instrumentala former, 1943. Jfr även Sinfonia, Sonat, Sonatform, Uvertyr. Symfonisk dikt, poème sym-phonique (fra.), sinfonische Dichtung (ty.), symfoniskt stycke med tonmålande tendens. Formen leder sitt ursprung från den tonmålande uvertyren hos Beethoven, Weber och Mendelssohn och kan liksom denna ha en bestämd form (sonatform i R. Strauss’ Doh Juan, variationsform i Don Quixote, rondoform i Eulenspiegel etc.) men kan också byggas upp med en efter det tillfälliga innehållet lämpad form (Liszts Les préludes m. fl.). Skillnaden mellan s. d. och programsymfoni består endast däri, att den senare är flersat-sig 1. mer 1. mindre följer symfonins satsschema (Berlioz’ Symph. fan-tastique, Liszts Faust-symfoni, R. Strauss’ Sinf. domestica, Alfvéns fjärde symfoni ”1 havsbandet” m. fl.). Jfr Programmusik, Symfoni, Uvertyr. Symmetrisk stil föreligger i de musikaliska former, som har utgått från *visan och *dansen, alltså *dansfor-merna, den vokalmusik, som är komponerad till text i bunden form (visan, *romansen, *arian etc.) och deras instrumentala efterbildningar. *Sonat-cykelns former hör också principiellt till s. s., även om symmetrin där (särskilt i de satser, som har *sonatform) ofta är bruten och i de *genomförings-artade delarna skenbart kan antaga en ^asymmetrisk prägel. Detsamma gäller formerna inom *musikdramat (från Wagner), där gränsen till asymmetrisk stil ofta är genombruten. Symphonie pathétique, Tjajkov-skijs eget namn pä sin symfoni h-moll nr 6 op. 74, uppförd f. f. g. kort tid före hans död 1893. Synkop [-å'-] (fr. gr. synkope), sammanbindning av en svagare betonad taktdel med en efterföljande star