1177 Sveriges orksterföreningars riksförbund—Svävningar 1178 (sånger, sonater), J. och G. Heintze (pianokonserter m. m.), J. Jonsson (orkesterverk), M. Melchers m. fl. (orkester- och kammarmusik). Som modernistisk banbrytare verkade H. Rosenberg, som efter experiment inom olika samtida stilarter under 1920-talet så småningom kämpade sig fram till ett eget, starkt personligt tonspråk. Bland mer 1. mindre utpräglade modernister som har framträtt under de senaste 15 åren må nämnas Lars Erik Larsson, Gunnar de Fru-merie, Dag Wirén, Erland von Koch, K.-B. Blomdahl, S. Rybrant m. fl. L it t.: Se artiklarna om Ad. Lindgren, T. Norlind, C.-A. Moberg, B. Anrep-Nordin, G. Jeanson, S. Walin, R. Engländer; se även artiklarna i STM, som behandlar specialproblem i svensk musikhistoria, vidare T. Norlind, Allmänt musiklexikon (1916) och E. Sundström, Svenska konstnärer (1943). Sveriges orkesterföreningars riksförbund (S. O. R.), organisation för de svenska landsortsorkestrarna, stiftades 1928, har sedan 1930 årligt statsbidrag, som fördelas ss. understöd mellan sådana orkestrar, vilka uppfyller vissa minimifordringar i fråga om besättning, repertoar och antal konserter (minst fyra pr år). Antalet orkesterföreningar anslutna till S. O. R. uppgår f. n. till ett 60-tal. Förbundets ordförande är sedan 1938 landshövding Olle Ekblom, vice ordf, och verkst, direktör inspektör C.-G. Wictorin. Swing (music) (eng., fart, kläm), kallas den elastiskt glidande, impro-visatoriska jazzstil, som vid 1920-talets slut uppkom som en reaktion mot den sentimentala europeiserade jazzen (sweet). Till s.-stilens främsta företrädare hör Duke Ellington och L. Armstrong. Svit, suite (fra. ”följd”), parti t a (it.), p a r t i e (fr.) stycke sammansatt av mindre delar, i äldre mening en rad danser sammansatta till en cykel. S.-en uppkom under 1500-talets förra hälft genom sammanställning av två 1. flera '"danspar (gravi-tetisk fördans i fyrtakt med en livlig springdans i tretakt). Den tidigaste s.-en inleddes i regel av dansparet pavane-gaillarde, till vilket slöt sig ett andra par, t. ex. allemande-courante. Under 1600-talets lopp stadgade sig så småningom s.-schemat till satsordningen allemande-courante-sarabande-gigue, som blev den förhärskande under hela högbarocken. Detta s.-schema varierades emellertid ofta genom att före den avslutande giguen insattes andra danser ss. menuett, gavott, bourrée etc. samt att före den egentliga danssviten infördes en fransk uvertyr. Hos Bach och Händel fick sådana s.-er namnet miverture. S.-en, som ursprungligen var en lutkomposition, skrevs under 1600-talet stundom för en ensemble med valfri blåsar-1. stråkbesättning. Med Froberger uppstod s.-en för klaverinstrument, med Lully orkesters.-en, som ofta inte alls följer det traditionella s.-schemat utan —• särskilt under 1800-talet —■ kan vara sammansatt av stycken ur operor 1. annan scenmusik (t. ex. Bizets L'arlésienne-s.-er, Griegs Per Gynt-s.-er, Alfvéns s.-er ur musiken till Bergakungen, Gustaf Adolf och Syn-növe Solbakken. — Litt.: T. Norlind, Zur Gesch. der Suite, SbIM (1906). Svärdström, Valborg, f. 22/12 1879, operasångerska (sopran), studerade vid konservatoriet i Stockholm för Signe Hebbe och fru Winterhjelm, debuterade 1900 som Mignon, 1901 som Susanna i Figaros bröllop och Lakmé på Kungl. Teatern, som hon tillhörde till 1904, då hon erhöll Jenny Lind-stipendiet och reste till Italien och Tyskland för fortsatta studier, gästspelade i Stockholm 1905 som Julia i Romeo och Julia och Elsa i Lohengrin. Tillsammans med sina systrar Olga, Sigrid och Astrid bildade hon 1906 en sångkvartett som uppträdde i Sverige och i utlandet. Svävningar, de som stötar verkande förtätningar omväxlande med förtunningar av ljudet som uppstår, då två toner närmar sig ett konsonant intervall, har praktisk användning vid stämning av tempererade instrument i det den önskade tempere-ringen av vissa intervaller ernås vid ett visst antal s. i sekunden, förekommer även som karakteristiskt medel i vissa orgelregister (vox humana)