1191 Tacet—Takten 1192 Tacet (lat.) ”tiger”, anger att en stämma pauserar under en hel sats. Taf fel piano, den låga typen av hammarklaveret (pianoforte) med liggande resonansbotten och strängarna vinkelrätt emot den spelande. T.-n tillverkades redan på 1740-talet i Wien och behöll under hela 1800-talet sin popularitet som heminstrument, i vilken egenskap de emellertid numera fullständigt har undanträngts av pia-ninot och salongsflygeln. Taille [taj] (fr.), under barocken mellanstämman i en stråkorkester, avsedd att spelas på en tenorviola (hos Bach även oboè da caccia), kan även betyda mellanstämma i en kör. Taktart, det bråktal, som vid början av en sats angives vid klaven, alltså 2/4, 3/4, 4/4, 6/4, 2/8, 3/8, 4/8, 6/8, 9/8, 12/8, 2/2, 3/2, 4/2 etc.). I praxis följer emellertid angivandet av t.-en en viss slentrian, varför en taktart, som egentligen skulle angivas med 4/8 stundom skrives ss. 2/4, t. ex. sorgmarschen i Beethovens Eroica. I den vanliga wienvalsen liksom i det snabba scherzot (t. ex. hos Beethoven), där hela takten är räkneenhet, skulle t.-n egentligen angivas med 2/2, 3/2 1. 4/2. Angående E och 0, se C och Alla breve. Takten, avståndet mellan två dynamiska tyngdpunkter (mellan ”två starkt betonade taktdelar”), är endast att betrakta som en måttenhet, icke som en avgränsad rytmisk helhet 1. enhet, eftersom det musikaliska motivet icke sammanfaller med t. utan snarare kulminerar med t.-s tyngdpunkt (d. v. s. med ”ettan”) (se notex. a) nedan). Taktstrecken är alltså (i vår nuvarande noteringspraxis) inte gränstecken; de är betoningstecken, som markerar takttyngdpunkterna. I äldre noteringspraxis, som ännu i viss mån gör sig gällande hos J. S. Bach, sattes taktstrecket ofta före första betonade taktdel, antingen denna var t.-s mest betonade del 1. inte (se notex. b) nedan). (Ännu tidigare — fram till mitten av 1600-talet — utsattes överhuvudtaget inga taktstreck, man angav vid klaven endast om t. var modus perfec-tum —• O = tre räkneenheter — 1. modus imperfectum —- C = två räkneenheter. ) Takten.