1201 Telmånyi—Tempererad stämning 1202 renreiter), kantaten Die Tageszeiten (utg. av Heilmann och Küster, Wol-fenbüttel). —■ T. var visserligen mindre djup än Bach och Händel, men han var i själva verket än mera universell i stilistiskt och formellt avseende än dessa. Under sin mer än 60 år långa komponistbana lyckades han bygga över svalget mellan den monumentala barocken och förromantiken, ja han har betecknats (av H. J. Moser) som den förste företrädaren för musikalisk Sturm und Drang. I sin ofantliga produktion, som är lika stor som Bachs och Händeis sammanlagda, finns givetvis en del rent rutingods. Men liksom alla andra har även T. rätt att bli bedömd efter sina bästa verk. Tillsammans med Graupner, Rameau och Tartini sluter han upp i närmsta ledet efter de båda stormästarna. — Litt.: Självbiogr. i Matthesons Ehrenpforte, K. Schäfer, T:s Klaviermusik (Diss. 1931), H. Hörner, T: s Hamburger Passionen (Diss. 1931), L. de la Laurencie, T. a Paris (Revue musicale 42), H. Bütt-ner, Das Konzert in den Orchester-Suiten T:s (Diss. 1931), R. Meissner, T:s Frankfurter Kantaten (Diss. 1925), II. Gräser, T:s Instrumentale Kammermusik (Diss. 1924), R. Rolland, Musikaliska strövtåg i det förgångnas värld (1921). Telmånyi [teTlmänji], Emil, f. 22/6 1892, ungersk-dansk violinist, studerade i Budapest violin för Hu-bay och komposition för Koessler, är sedan 1911 internationellt ryktbar violinist. Han är bosatt i Köpenhamn (gift med en dotter till Carl Nielsen). Te'lramund, basparti i Wagners opera *Lohengrin. Tema kallas den melodiska grundtanken i en musikalisk form. I *lied-och *dansformerna samt i de former, som ha uppstått ur dessa, utgör t.-t en mer 1. mindre avslutad helhet, i de polyfona formerna (motett, ricer-care, fuga m. fl.) samt sådana former, som har påverkats av dessa (t. ex. *concerto-formen), är temat endast ett temahuvud, som får sin av-rundning först genom sin fortspin-ning (se D u x och Fuga). Tematiskt arbete, den melodibild-ningsprincip, som tillämpas, då man ur det motiviska materialet i ett tema skapar nya melodiska bildningar (se notex.). T. a. användes i *fugans *di-vertimento-partier, i *liedformernas b-satser men framför allt i *sonatfor-mens genomföringsdel och i de överledande delar, som i sonatformens exposition och repetition förbinder de olika temata med varandra. (Se notex. å nästföljande sidor. Ur Mozarts g-moll-symfoni, sats 1.) Tempererad stämning. För den enstämmiga stilen gav det pythago-reiska systemet ett användbart ton-förråd, i flerstämmig stil uppstod emellertid den olägenheten, att den pythagoreiska stora tersen (med de relativa svängningstalen 64: 81) inte sammanföll med den harmoniska (naturliga) stora tersen (med de rel. svängningstalen 4: 5). På instrument med fast stämning (särskilt tangentinstrumenten) sökte man eliminera detta missförhållande på så sätt, att man stämde de vanligast förekommande terserna harmoniskt (urvals-temperatur). Detta jämte differensen mellan 12:te kvinten och 7:nde oktaven (pythagoreiska kommat) medförde emellertid en annan olägenhet, nämligen att nya kommadillerenser uppkom, så snart man avlägsnade sig från de förteckenslösa tonarterna. Många förslag till olika urvalstemperaturer såg dagen men först den tyske organisten Andreas Werkmeis-ters förslag till en liksvävande temperatur av 1691 gav en varaktig lösning åt frågan. Den liksvävande temperaturen innebär, att varje kvint drogs ihop med V12 (= 2 Cent) av de pythagoreiska kommat (24 Cent), som därigenom eliminerades. Oktaven delades på detta sätt alltså i 12 lika stora delar. Varje tempererad kvint blev således något mindre än en sväng-ningsfri kvint (700 Cent i st. f. 702 Cent), varje tempererad storters (400 Cent) blev något större än en sväv-ningsfri (386 Cent) och något mindre än en pythagoreisk (408 Cent). Den oundgängliga falskstämningen av tangentinstrumenten blev följaktligen fördelad på alla tonarter och blev inte mera framträdande än att örat mycket väl kunde fördra den. I musik-litteraturen fastställdes slutgiltigt den