1207 Tempestoso—Terrassdynamik 1208 liksvävande temperaturen med J. S. Bachg Das wohltemperierte Klavier med preludier och fugor i det tempererade tonsystemets alla 24 tonarter. Trots sina många praktiska fördelar är den liksvävande temperaturen inte den idealiska lösningen av problemet. Redan 1675 hade N. Mercator föreslagit en delning av oktaven i 53 lika stora delar, varigenom såväl den pythagoreiska som den harmoniska tersen skulle bli representerade i tonsystemet. På grund av de stora såväl notskrivnings- som instrumenttek-niska skäl har detta från andra synpunkter nästan idealiska system aldrig på allvar upptagits till behandling, lika litet som senare förslag om oktavens uppdelning i 19, 31 och 41 delar. — Litt.: K. Eitz, Das mathematisch-reine Tonsystem (1891, vill verka för 53-tonstemperaturen), P. von Janko, Ueber mehr als 12-stufige Temperaturen (i Stumpfs Beiträge III, 1901), Ariel, Das Relativitäts-prinzip der musikalischen Harmonie (1925, förordar 19-tonstemperatur), W. Hänzer, Die Naturseptime im Kunstwerk (1926), J. Handschin, Ueber reine Harmonik und tempe-rierte Tonleiter (den schweiziska Jahr-buch für Musikwissenschaft, 1927), P. Garnault, Histoire et influence du tempérament (1929). Tempesto'so (it.) ”stormande”. Tempo (it.) ”tid”, tidsmått, ett musikstyckes hastighetsgrad. Tempotagningen är en av den musikaliska tolkningens grundpelare. T.-beteckningar-na (largo, lento, adagio, andante, moderato, allegro, vivace, presto) utgör endast ungefärliga anvisningar, vartill kommer, att deras betydelse har växlat från tid till tid, ja från tonsättare till tonsättare. Sålunda betyder ännu vid 1700-talets mitt adagio ett mindre långsamt, allegro ett mindre hastigt tempo än under wienklassisk och senare tid. T.-tagningen försvåras ytterligare genom att man aldrig kan vara förvissad om att nämnaren i det bråktal som anger taktarten (2/4, 3/4, 4/4, 3/2 etc.) också anger räkneenhe-ten (jfr Eroicans andra sats [sorg- S marschen] där räkneenheten är J men taktarten är angiven till 2/4, 1. scherzot i samma symfoni med taktarten 3/4 och räkneenheten ^.), Ej ens *metronomen har kunnat lösa tempo-tagningsproblemet, eftersom t.-t. i ett musikstycke växlar beroende på större 1. mindre besättning, större 1. mindre lokal för uppförandet o. s. v. T.-tagningens norm torde vara pulshastigheten ss. räkneenhet, alltså ca 66 ä 80 i minuten. Vid dubbla pulshastigheten har man en viss benägenhet att sammanslå räkneenheterna två och två till en, vid halva pulshastigheten att dela upp räkneenheterna. Tempo primo, tempo l:mo (it.) ”det första tempot”, anger återgång till ett tidigare angivet tempo (t. ex. efter ett avsnitt i annat tempo). Ten. se T e n u t o. Teno'r, den högsta mansstämman, ■som i teaterpraxis indelas i hög, lyrisk t. och mera barytonal hjältet. För en t.-stämma i kör kan man notera omfånget c—a1, i manskör t. o. m. något högre. En lyrisk solotenor sträcker sig ofta upp till c2 och i undantagsfall ännu högre. Te'nor (lat., ”halt”) kallades i den tidigaste flerstämmiga stilen inom ars antiqua den givna gregorianska melodin (alltså = cantus firmus), till vilken fogades en än över, än under t. löpande kontratenor, som så småningom även delade upp sig i kontratenor bassus och kontratenor altus, senare även en högre motstämma, discantus. Därav namnen på de olika körstäm-morna och senare även på röstlägena som sådana. Tenorhorn se Bygel horn. Tenu'to, förk. t en. (it.), anger att en ton skall hållas ut till sitt fulla värde (och därutöver); tecknas ten. 1. — över tonen. Teo'rb (it. tiorba), basluta med 6 gripsträngar och 8 bordunsträngar, vilka utgår från en särskild stränglåda, under 16- och 1700-talen vanligt generalbasinstrument. Terrassdynamik, den nyanserings-princip, som låter nya nyanser inträda plötsligt (utan crescendo 1. di-minuendo) i orkester genom växling av en solistisk grupp (*concertino) mot ett orkestertutti (*concerto gros-