1219 Tjajkovskij 1220 som (trots att de aldrig träffades personligen) stod honom bi i yttre och inre angelägenheter. Under de sista 15 åren av sitt liv företog han upprepade resor i Centraleuropa, Frankrike och England, komponerade 1890 i Florens operan Spader Dam och vann stora framgångar som tonsättare och dirigent av egna verk (första gången i Moskva 1887). 1890—91 dirigerade han i Paris och New York och ledde musiken vid doktorspromotionen i Cambridge 1893, när han mottog värdigheten som hedersdoktor. Sista gången framträdde han 9 dagar före sin död, då han ledde första uppförandet av sin sjätte symfoni i Petersburg. Under de sista åren befriad från ekonomiska bekymmer genom en heders-pension av tsaren (3,000 rubel om året från 1888) levde han mellan resorna hos en syster i Kamenka, skaffade sig en gård i närheten av Klin och bodde dessutom tidtals även i Petersburg och Moskva. De yttre framgångarna kunde emellertid inte hindra att hans redan under barndomen starkt depressiva läggning med tiden framträdde allt tydligare och fördystrade hans senare år. Han dog i kolera som en av sin tids mest beundrade skapande musiker. T. har gått till eftervärlden som den kanske populäraste av alla symfoniker. Denna popularitet, som går igenom alla musikaliska bildningsskikt, är väl till stor del orsakad av hans oerhört känslomättade tonspråk men även av hans starka melodiska ingivelse. Knappast någon av de stora symfonikerna överträffar honom i melodirikedom vare sig han rör sig inom de stora instrumentala formernas ram, inom operan 1. baletten. I sistnämnda konstart (Svansjön, Moskva 1876, Törnrosa, Petersburg 1890, Nötknäpparen, Petersburg 1893) visar han delvis andra egenskaper än i sina övriga verk, är gladare, lättare, mer musikantisk. Denna flödande melodik kan visserligen ibland snudda vid det svulstiga 1. överskrida gränsen till det sentimentala. Men den gör då den är som bäst ett lika gripande intryck på den kräsne konnässören som på den stora publiken. Därtill kommer den fantasifulla harmoniken, den levande kontrapunktiken (hans orkestersats är genomgående polyfont betonad), den slagkraftiga instrumentationen och den suveräna behärskningen av de instrumentala formerna. Märkligt nog är denne instrumentaldramatiker mindre lyckad som operakomponist. Av hans 10 operor (Vojevoden, Moskva 1868, senare förintad så när som på uvertyr, mellanakts- och balettmusik, Undine 1869, aldrig uppförd och förintad, Opritsjnik, egen text, Moskva 1874, Smeden Vakula, 1875, omarbetad 1885 som Tjerevitsjki [De små tofflorna], Eugen Onegin, text av T. efter Pusjkin, 1877, f. f. g. 1879, Orleanska jungfrun, Petersburg 1881, Mazeppa, 1880—83, f. f. g. i Petersburg och Moskva 1884, Trollkvinnan, Petersburg 1887, Spader Dam, Petersburg 1890, Jolanta, Petersburg 1892) har egentligen endast Onegin, Spader Dam och möjligen Jolanta gått till eftervärlden. Till stor del torde detta dock ha berott på dramatiska svagheter i texterna. Den starkt utpräglade egenarten i T:s verk är så påfallande att den slår igenom även när han avsiktligt söker skriva i för honom främmande stilarter (Mozartiana, den italienska capriccion, stråksextetten etc.). Det nationellt ryska i hans stil är starkt framträdande, t. o. m. i de tidigaste av Mendelssohn och Schumann influerade verken. Även om hans stil hade samma rötter som den nyryska skolan (rysk folkmusik, tysk romantik och lisztsk högromantik) håller han sig principiellt fjärran från denna falang. T:s personlighet var ytterst egenartad. Han, jämte Wagner den störste skildraren av den sensuella kärleken, led själv av ett sjukt känsloliv, som blev hans livs stora tragedi och kanske t. o. m. den indirekta orsaken till hans förtidiga död. Hans konst var i själva verket utloppet för alla hans passioner, för all hans längtan och trängtan, en säkerhetsventil för instängda känslor och drifter. Som person var han ytterst timid och föga fallen för offentliga uppträdanden. Sin skygghet lyckades han visserligen mot slutet av sitt liv betvinga, men han trivdes bäst i en trängre krets tillsammans med några få vänner.