1217 Tinel—Tjajkovskij 1218 musica di G. T. (Per la storia della musica neapolitana I, it. 1913). Tinel, E d g a r, 1854—1912, belgisk tonsättare, blev 1863 elev vid konservatoriet i Bryssel med *Ge-vaert som lärare i komposition, belönades 1877 med Rompriset för kantaten Stormklockan i Gent (De klokke Roeland, tryckt som op. 17), utnämndes 1881 till direktör vid institutet för kyrkomusik i Mecheln, 1881 till inspektör för de statsunderstödda musikskolorna, 1896 till professor i kontrapunkt vid konservatoriet i Bryssel, för vilket han 1909 blev direktör. ”T. var en hänförd beundrare av J. S. Bach och var t. o. m. av den uppfattningen, att den framtida liturgiska stilen ... skulle utgå från Bach. I hans musik förenar sig emellertid med efterbachska stildrag utpräglat romantiska och t. o. m. operamässiga” (Riemanns Musiklexikon, 11 uppl. 1929). Utom musikdramat Godoleva (1897) och den andliga operan Katha-rina (1909) har T. komponerat oratoriet Franciscus (1888, Stockholm 1907) och kantaten Vallmoblommorna (Kollebloemen, även uppförd i Stockholm). Han har skrivit mellanakts-musik till Corneilles Polyeucte, en mässa (till jungfru Maria av Lourdes, 1898), motetter, Mariasånger, en orgelsonat g-moll op. 29, pianostycken m. m. Han har även utgivit Le chant grégorien, théorie sommaire d'e son exécution (1890, it. 1901). — L it t.: Paul Tinel, E. T. (1922), Van der Elst, E. T. (1901). Tirén, Karl, f. 23/6 1869, konstnär, stråkinstrumentmakare, folkmu-sikupptecknare, violinist och järnvägstjänsteman (pension 1934), var ledare för musiksällskapen i Umeå 1900—03, i Kiruna 1904—07 och i Luleå från 1911, har utgivit Folkvisor och körer, Från vildmark och lekstuga, Om lapparnas jojkning och Vuoleh och Die lappische Volksmusik (nr 3 i ser. Acta lapponica), har tillverkat över 100 och enl. uppgift förbättrat över 1 000 stråkinstrument. Tirfing, musikdrama av W. Stenhammar, texten av Anna Boberg, uppf. f. f. g. i Stockholm 9/12 1898. Titelouze [titlo's], Jean, 1563— 1633, fransk orgelkompositör, var från 1585 organist vid kyrkan Saint Jean i Rouen, från 1588 i katedralen Notre Dame (1610 kanonikus), var en av det franska orgelspelets grundare. Bland hans kompositioner må nämnas en mässa över In ccclesia (1626), flera magnificat (s. å.) och orgelhymner (1623). Samlingsuppla-gan av hans verk ingår i Guilmants Archives. Tjajkovskij [-kå'ff-], Pjotr Hjitj, f. 7/5 1840 i guvernementet Vjatka, Ryssland, d. 6/11 1893 i Petersburg, hade under barndomen på egen hand lärt sig spela piano men fick först vid 15 år regelbunden undervisning och sjöng samtidigt med i en kyrkokör. Hans rika skapande begåvning upptäcktes först senare av den unge diktaren Apuchtin. 1859 blev han tjänsteman i finansdepartementet men lämnade på uppmaning av sin (f. ö. helt omusikaliske) fader statstjänsten och inträdde 1863 som elev vid konservatoriet i Petersburg, där Nikolaj Za-remba (1821—79) blev hans lärare i teori och Anton Rubinstein i komposition. Större inflytande på hans utveckling hade emellertid den märklige musikkritikern Hermann Laroche. 1865 lämnade han konservatoriet pris-belönt för en tonsättning till Schillers ode An die Freude. Äret därpå kallades han av Nikolaj *Rubinstein som teorilärare till konservatoriet i Moskva. N. Rubinstein blev här hans mentor, lät honom bo i sitt hem, skaffade honom förläggare (P. Jürgenson) och lät uppföra hans kompositioner, bl. a. en uvertyr i Ess-dur (1866). Redan året förut hade dock Johann Strauss i Pavlovsk framfört ett orkesterverk Flickornas dans. Sin första större framgång vann han med programuvertyren Romeo et Juliette 1869. Efter ett olyckligt äktenskap, som ingicks sommaren 1877 men efter få veckor åter upplöstes, lämnade han konservatoriet och begav sig på resor i Schweiz och Italien. Där avslutade han sin opera Eugen Onegin och skrev sin fjärde symfoni. I en fru von Meck fann han en frikostig mecenat, som understödde honom under hela hans återstående liv. Han fick bo på hennes olika gods och i hennes våning i Moskva och vann i henne en trogen vän, 39. — Musiklexikon.