1251 Tyskland 1252 viss kyrkomusikalisk prägel. Reformationen, som i stor utsträckning använde såväl världsliga som andliga visor för att utbreda sina läror, kom därigenom att vidarebefordra ett stort antal äldre melodier till den evangeliska koralen och de former, som uppstått ur denna (koralmotett, -variation och -förspel, orgelkoral och koralkantat). Under 1400- och början av 1500-talet låg den konstmusikaliska tyngdpunkten vid kejsarhovet i Österrike (Isaak, Hofheimer). Genom reformationen skapades en viss konstmusikalisk motvikt på mellantyskt område genom flerstämmig behandling av den protestantiska kyrkovisan (Ott, J. Walter, Senfl, Eccard) i flerstämmig form (kantionalvisa, koralmotett) och vid hertig Albrechts hov i München utvecklade sig under 1500-talets senare del den vokala konstmusiken under Lasso till en för hela Europa förebildlig konst (körvisa, chanson, madrigal, motett, mässa). Redan tidigare hade orgelkonsten med Paumann och hans lärjungar (koloristskolan) nått en betydande teknisk höjd. Under inflytande från Sweelinck i Amsterdam och dennes direkta lärjungar, utvecklades under 1600-talet i de tyska orgelskolorna det fler-stämmiga spelet på den för tyskt kulturområde karakteristiska stora kyrkoorgeln (med pedal och flera manualer) till en utomordentlig konst, vars krön utgöres av J. S. Bachs orgelverk. Orgelskolornas mästare sysslade också med annan kyrkomusik, instrumentalmässa, passion, kyrko-konsert och -kantat, och med instrumental profankonst (sonata, concerto grosso, svit), där de i många hänseenden blev av avgörande betydelse för dessa formers utveckling (Kuhnau för klaversonatan, Bach för klaver-konserten, Bach och Händel för solo-sonatan med klaverackompanjemang). — Också för utbildningen av den nya instrumentalstilen på 1700-talet har tyska tonsättare haft ett avgörande inflytande genom Mannheim- och den nordtyska skolan. Sin konstnärliga tyngdpunkt fick emellertid denna stil i Wien (Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert) samtidigt som visan (Ph. E. Bach, Reichardt, Zumsteeg, Zelter m. fl.) och det därmed sammanhängande sångspelet (A. Hiller, Neefe m. fl.) utvecklade sig i nord- och mel-lantyska städer men nådde sin kulmen i Wien (Dittersdorf, Schenk och framför allt Mozart och Schubert). Den italienska operan hade redan vid mitten av 1600-talet fått en fast punkt i Wien, varifrån den spred sig till olika delar av Tyskland. Endast i Hamburg vann den tyskspråkiga operan en kortvarig och anmärkningsvärt rik blomstring omkring år 1700 (Keiser), varemot tyngdpunkten i Glucks liksom Mozarts dramatiska musik alltjämt rörde sig inom den internationella operans ram. Jämte Enleveringen och Trollflöjten av Mozart (vilka formellt tillhör sångspels-genren) och Beethovens Fidelio har T. en livskraftig nationell opera (Spohr, Weber, Marschner m. fl.). Denna typ utvecklar sig senare dels till komisk opera (Lortzing, Nicolai, Flotow), dels över Meyerbeer till musikdramat hos Wagner. Den romantiska instrumentalmusiken begynte också i Wien med Beethovens mellanperiod och Schubert men spred sig snabbt över hela T. med Spohr och Weber. Den fick med Mendelssohn och Schumann fast fot i Leipzig, från vilka dels de nationella (särskilt skandinaviska och ryska) skolorna, dels den klassicistiska romantiken, vars störste mästare var Brahms, utgår. Denna klassicistiska romantik utvecklade sig vidare i T. (Bruch, A. Mendelssohn, H. Pfitzner m. fl.) och det övriga Europa (Saint-Saèns, Franck, Elgar o. a.). Med Liszt, som 1848 blev hovkapellmästare i Weimar, spred sig högromantiken (”nytyskarna”) i T. I Wien utvecklade sig med Bruckner och Mahler Schubertstilen i högromantisk riktning, från Liszt och Wagner utgick Draeseke, Raff, Humpérdinck, M. von Schillings och R. Strauss. Hos M. Reger sammansmältes wienklassisk form med barockens faktur och hög-romantisk harmonik till en stilistisk helhet. Impressionistiska tendenser visade Münchengruppen årtiondena omkring 1900, veristiska E. d’Albert och Fr. Schreker, medan F. Busoni jämsides med Reger experimenterade med äldre stilarter likaväl som med