1267 Wagner 1268 spelning på Berlinoperan, måste lian sälja texten till samma opera till Parisoperan (där den sedermera uppfördes med musik av Dietsch). 20 okt. 1842 uppfördes Rienzi f. f. g. på Dres-denoperan. Den stora framgången satte W. i stånd att från Berlin återfordra partituret till Holländaren, som f. f. g. gick över scenen i Dresden 2 jan. 1843. En månad senare fick W. platsen ss. hovkapellmästare i Dresden. Härifrån spred sig snabbt W:s rykte ss. dirigent och komponist. Han skrev och komponerade Tannhäuser (f. f. g. 19/10 1845), skrev texterna till Lohengrin och Mästersångarna, komponerade den bibliska scenen Das Liebesmahl der Aposteln, framförde Beethovens nionde (1846) och ingav till statsmakterna en ”Entwurf eines Nation altheaters des Königreichs Sachsen”. Att denna skrift inte ledde till resultat torde —• jämte de idéer han hade insupit vid umgänge med den ryske anarkisten Bakunin — ha varit en av orsakerna till att W. deltog i majupproret 1849. W:s revolutionära uppträdande tvang honom att fly från Dresden, först till Liszt i Wei-mar, sedan över Paris till Zürich, där han stannade flera år. Vid denna tid skrev han flera av sina polemiska och konstfilosofiska skrifter ss. Die Kunst und die Revolution (1849), Das Kunst-werk der Zukunft (1850), Oper und Drama (1851) m. m. samt texten till Nibelungens ring, som förelåg färdig 1853. 28/8 1850 uppförde Liszt Lohengrin i Weimar, och under de närmaste åren framfördes den genom Liszts förmedling på flera tyska scener. Våren 1855 engagerades W. att leda de filharmoniska konserterna i London, avslutade ett år senare Valkyrian och påbörjade kort därpå Sieg fried. Den kärleksupplevelse med M a t h i 1 d e Wesendonck, som blev den djupaste inspirationskällan till Tristan och Isolde (fullbordad i Luzern augusti 1859) tvang honom att lämna Zürich. 1860—62 vistades han i Paris och lyckades där få Tannhäuser uppförd under Napoleon III:s beskydd. Den starka opposition verket väckte tvang honom emellertid att återtaga partituret redan efter tredje uppförandet. Under Paristiden tillkom även hans skrift Zukunfts-musik. Sedan W. erhållit amnesti för sitt deltagande i Dresdenupploppet 1849 återvände han efter 12 år till Tyskland, närmast till Karlsruhe, och kom därefter till Wien. I dessa båda städer hade Tristan antagits till uppförande. Genom en serie olyckliga omständigheter blev dessa uppföranden fördröjda och först 3 år senare framfördes verket. Dessförinnan hade W. företagit konsertresor till Prag och Petersburg från Biebrich a/Rh., där han under arbetet på Mästersångarna var bosatt 1862. Detta verk fortsattes året därpå i Wien. Härifrån måste han emellertid åter flytta — 1. snarare rymma, som vanligt för att undkomma sina gäldenärer. Han såg nu alla sina förhoppningar grusade. Förtvivlad och nära självmord nåddes han 1864 i Stuttgart av ett budskap från den 20-årige konung Ludwig II av Bayern, som erbjöd sig sätta alla hans planer i verket. På W:s förslag kallades hans elev Hans von Bülow som kunglig kammarvirtuos till München (1867 hovkapellmästare och direktör för kungl. musikskolan) och under dennes ledning kunde Tristan och Isolde 10/6 1865 äntligen uppföras. 1868 följde premiären på Mästersångarna i Nürnberg under Bülows ledning; då hade W. redan lämnat München på grund av den bayerska oppositionen mot Ludwigs slöseri. Även mot W. personligen riktade sig oviljan, särskilt sedan det hade blivit allmänt bekant, att han levde i fritt förhållande (Minna hade avlidit 1866) med Bülows maka, Cosima (Liszts dotter). Under 1860-talet hade trilogin Nibelungens ring (Valkyrian, Siegfried och Ragnarök med ”föraftonen” Rhenguldet) fullbordats jämte den till sonen Siegfrieds födelse komponerade Siegfried-Idyll samt skrifterna Ueber das Dirigieren och Beet-hoven, och 22/9 1869 uppfördes i München (mot W:s vilja) Rhenguldet f. f. g. och 26/6 Valkyrian. Från denna tid daterar sig W:s vänskap med Nietzsche, vilken fick stor betydelse för dem båda men några år senare slutade i bitter fiendskap. Den tyska segern över Frankrike 1871 möjliggjorde W:s plan att grunda en natjo-