1279 Walther—Valthorn 1280 Valthorn. 1882, tysk komponist och musikestetiker, studerade hos J. M. Erb i Strassburg samt hos *Thuille och Schmid-Lindner i München, där han 1923—33 var vice direktör och professor vid Akademie der Tonkunst och 1928—33 rådgivare vid den bayerska radion. Stilistiskt tillhör han Mün-chengruppen; han har en viss modernistisk men städse moderat prägel. Han har komponerat flera operor och radiooratorier, programsymfonier och andra orkesterverk (även för kammarorkester). Som skriftställare har han framträtt med Musikalische Stil-lehre in Einzeldarstellungen (1920—■ 23), Richard Strauss (1921), Musik, Dramaturgie, Erziehung (samlade uppsatser, 1926), Dirigentenerziehung (1929), Der stilistische Dualismus in der Musik des 19. Jahrhunderts (i Adler-festskriften, 1930) m. m. Walther, J ohann Gottfried, 1684—1748, tysk komponist, fick sin utbildning hos J. Bernhard Bach i Erfurt, där han blev Thomas-organist 1702, stadsorganist och musiklärare för prinsarna i Weimar 1707, hov-musiker 1720. Han var nära vän till sin frände J. S. Bach under dennes Weimartid. Den omständigheten, att W. icke har omnämnt Bach i sitt Musicalisches Lexicon oder Musicalische Bibliothek (1732) behöver icke betyda att vänskapen skulle ha svalnat (vilket har gjorts gällande), eftersom detta lexikon endast upptar tryckta kompositioner. W. åtnjöt det allra största anseende hos sin samtid —■ Mattheson kallar honom en andra Pachelbel — och hans koralförspel står formellt om inte från innehållssynpunkt i jämnhöjd med Bachs. Hans samtliga orgelverk är nytryckta i DTD 26—27. Han har även skrivit orgelkonserter och bearbetningar för orgel av flera Vivaldikonserter, fugor m. m. för orgel och för klaver. — Litt.: Biografi av M. Seiffert (i DTD 26—27), H. Gehrmann, J. G. W. als Theoretiker (i Vierteljahrschrift für Musikwissenschaft årg. 8), G. Schünemann, J. G. W. und Bokemeyer (i Bachjahrbuch 1933). Walther, J o h ann Jakob, 1650 —efter 1694, tysk violinist, fick troligen sin utbildning i Italien, var från 1674 konsertmästare i Dresden, från 1688 italiensk secretarius hos kurfursten av Mainz (betecknas 1693 som doctor), torde ha varit en av 1600-talets märkligaste violinister. Av hans kompositioner (Scherzi da violino solo med generalbas, 1676, och Hortus Chelicus, 1688, 2 uppl. som Wohlgepflanzter violinistischer Lust-garten, 1694) har flera sonator utkommit i nytryck hos Simrock och hos Nagel samt i Scherings Altièeis-ter des Violinspiels (nr 10). — Litt.: G. Beckmann, Das Violinspiel in Deutschland vor 1700 (1921), A. Moser, Geschichte des Violinspiels (1923, s. 131 ff.). Walther von Stoltzing, tenorparti i Wagners opera Mästersångarna i Nürnberg. Walther von der Vogelweide [-[-få'-gel],-] {+[-få'- gel],+} tenorparti i Wagners opera Tannhäuser. Valthorn (it. corno [di caccia], fra. cor [de chasse], eng. French horn, ty. Waldhorn), det i orkestern viktigaste bleckblåsinstrumentet. Det är böjt i en cirkelrund slinga och trång-mensurerat. Den äldre v.-stypen bestod endast av det böjda röret, som gav naturtonerna på D (1. Ess). Denna naturtonsserie kunde visserligen utfyllas genom 'stoppning”, d. v. s. genom att man införde högra handen i klockstycket, varigenom naturtonen sänktes ett halvt (halvstopp) 1. ett helt (helstopp) tonsteg. Genom den