1283 Valthornstubor—Walton 1284 klangfärgsändring stoppningen medförde kunde stopptonerna endast användas ss. genomgångs- 1. växeltoner i D- (1. Ess-)dur. (Numera användes stoppning endast för erhållande av vissa oboeartade effekter.) Detta medförde den konsekvensen, att satser, där horn förekom, alltid måste skrivas i D (1. Ess) dur. Denna olägenhet avlägsnades visserligen under 1700-talet genom att man vid behov förlängde röret med lösa insatsstycken (byglar), varigenom man kunde erhålla natur-tonsserierna på snart sagt vilken ton som helst. Nästa steg i utvecklingen blev införandet av fasta byglar, som kombinerades med huvudröret genom ventiler. Eftersom stämningen genom dessa ventiler kunde växla från ton till ton, kunde v.-et genom dem bli ett kromatiskt instrument (vilket strängt taget är emot dess natur). — Numera bygger man oftast v. i F, som genom den mellersta ventilen kan stämmas om till naturhorn i E, genom den översta till E och genom den understa till D. Genom kombinationer av två 1. tre ventiler kan man erhålla ytterligare stämningar i Dess, C och H. Moderna v. i F brukar ofta kombineras med ett litet b-horn, som kan inkopplas genom en ventil. Noteringen sker i violinklav (not. c1 klingar för v. i F ss. f) och för de lägsta tonerna i basklav (not. C klingar F). V.-ets klang är i piano mjuk men genomträngande och starkt övertons-rik. I forte får v.-et en smattrande ton, något nasal och pressad beroende på att de höga övertonerna blir starkt framträdande. Bäst klingar det, om det behandlas ss. naturhorn, d. v. s. om stämman är skriven så att man i möjligaste mån slipper byta ventil under en fras. I barockorkestern förekommer v. endast tillfälligtvis och oftast med solistisk användning. Fr. o. m. mannheimskolan (1740-talet) uppträder det alltid i par och har sig i tuttit anförtrodda liggande harmonitoner (”orkesterpedal”). Det blandar sig i ensemble lätt med alla trä-biåsinstrument (särskilt fagotter och klarinetter) men även med koriskt besatta stråkstämmor och med det övriga blecket i forte. Den tidiga roman tiken använde gärna två hornpar i olika stämning (för undvikande av stopptoner 1. senare växling av ventiler). Wagner och Berlioz satte ofta in ett naturhornspar och ett ventil-hornspar, vilket senare alltså h ad o att svara för sådana partier, som var outförbara på naturhorn. Det dubbla v.-sparet möjliggjorde också fyrstäm-miga v.-skörer. Solistiskt har v.-et under romantiken fått en vidsträckt användning i orkestern. Konserter för v. med orkester har skrivits av Haydn (2), Mozart (4), Weber (Concertino), Schumann (f. 4 v. och ork.), R. Strauss, Atterberg m. fl. Bland kammarmusikverk med v. märkes verk av Mozart (divertimenti för stråkar och v.), Beethoven (v.-sonat, septetten m. m.), Berwald (septetten m. m.), Brahnis (pianotrio med v. etc.), R. Strauss (v.-sonat), Alfvén (Elegie) m. fl. Valthornstubor, Wagnertu-b o r, trångt mensurerade tubor i bas-och tenor register, som Wagner lät konstruera för att utöka valthorns-klangen mot djupet. V.-na uppträder i operaorkestern (Nibelungens ring) samt hos Bruckner, Draeseke och R. Strauss oftast i kvartett (två bastu-bor i F 1. B och två tenortubor i B 1. Ess). Walton [vål-], W i 11 i a m, f. 29/3 1902, engelsk kompositör, blev vid 10 år korist vid Christ College i Oxford och spelade då redan sedan flera år violin. W. är dock som tonsättare huvudsakligen autodidakt. Han blev 1923 bekant utanför England genom sin första stråkkvartett, som framfördes vid internationella musikfesten i Salzburg, och har sedan skrivit orkesterverk (symfoni d-moll, Sinfonia concertante, Fagade, Portsmouth Point, inspirerad av en teckning av Th. Rowlandson, f. f. g. vid musikfesten i Zürich 1926, m. m.), en violin-konsert, kammarmusik (pianokvartett o. a.) samt oratoriet Belskazzar s Feast (f. f. g. vid internationella musikfesten i Wien 1931). ”W: s musik är delvis förankrad i engelsk folkton men har även tagit starka intryck av de moderna musikaliska riktningarna på kontinenten. Detta gäller särskilt den skiftande, fantasirika rytmiken