1285 Walzer—Variationsformen 1286 men även melodiken, som ofta rör sig med vitsiga komiska tonfall och vändningar” (Röster i radio). Walzer se Val s. Vandraren, basparti i Wagners musikdrama *Siegfried. Vanha'll [fan-] (Wanhal), Jo-ha n n Baptist, 1739—1813, österrikisk komponist, studerade hos *Ditters-dorf och i Italien, var en otroligt flitig tonsättare och vann trots en viss ytlighet stort erkännande vid sidan av Haydn och Mozart. Av hans talrika symfonier är en utgiven i nytryck av Sondheimer (förlag Bernoulli); vidare skrev han kvartetter, trior, duetter för stråkinstrument och med piano, violinsonater, pianosonater, orgelstycken och mässor. -— Litt: G. Wolters, J. V. als sinfoniker (diss. 1933), M. von Dewitz, V., sein Leben und Klavierwerke (diss. 1932). Variantklanger, klanger med samma grundton, alltså C-dur och c-moll. G-dur och g-moll, F-dur och f-moll etc. Varianttonarter, tonarter vars tonikaklanger har gemensam grundton, t. ex. C-dur och c-moll. Variation, ett av den musikaliska kompositionens grundelement. Redan den trogna upprepningen av ett motiv, en period etc. medför v., naturligtvis under förutsättning att upprepningen är konstnärligt motiverad. V. i egentlig mening uppstår eljest, om vissa lätt igenkännliga element bevaras samtidigt med att andra förnyas, t. ex. när ett rytmiskt motiv fylles med nytt melodiskt liv (notex. a) 1. tvärtom om ett melodiskt motiv erhåller ny rytmisk 1. harmonisk gestaltning (notex. b och c). Variationsformen. Variationen som formbyggande element är oundgänglig i alla musikaliska komposi-tionsformer. I v. har den blivit det viktigaste formelementet i det att (i Ur Regers Mozartvariationer. regel) ett enda tema genomföres och får sin utveckling genom variation. I sin enklaste form uppträder v. i strofvisan, där det enda medlet till variation utgöres av den till de olika stroferna växlande texten. Ett annat primitivt variationsmedel är att genomföra samma tema i olika takt-arter (se Dansparet). Viktiga variationsprinciper är vidare kontrapunktisk variation (i cantus-firmus-motetten, orgelkoralen, passacaglian, ciaconan etc.), figuralvariationen (doubles, där melodin är sönderdelad genom växeltoner etc.) samt melodisk och harmonisk variation. V. har hos olika mästare varit använd med de mest skilda avsikter. Hos virtuoskomponisterna har den ofta endast haft till uppgift att visa instrumentalis-tens tekniska färdigheter, medan den i händerna på Bach, Beethoven, Brahms och Reger har visat sig användbar även vid utvecklandet av de högsta och ädlaste musikaliska tankar. V. ingår ofta i sonatcykeln, vanligen i den långsamma mellansatsen (t. ex. i Beethovens femte, sjunde och nionde symfonier) men stundom även i finalen (Beethovens tredje och nionde symfonier, Brahms’ fjärde symfoni) 1. mindre ofta i första satsen (Beethovens pianosonat Ass-dur op. 26, Mozarts pianosonat A-dur). — Litt.: M. Friedland, Zeitstil und Persönlichkeitstil in den Variations-