1313 Westrell—Viadana 1314 Westrell, Torsten Carl Herbert, f. 15/2 1910, pianist, var elev vid konservatoriet i Stockholm (Lennart Lundberg och Olof Wibergh) och har sedan 1935 varit elev för Gottfrid Boon. Han debuterade 1936 och har sedan dess givit egna konserter i Stockholm, Göteborg och landsorten. Han har därvid särskilt verkat för modern svensk musik, speciellt Henning Mankells pianokompositioner. Weström (W e s s tr ö m), Anders, ca 1722—1781, violinist och tonsättare, var 1756—73 medlem av hovkapellet, men uppehöll sig 1756—-60 i Tyskland och Italien, där han studerade för *Tartini i Padova. I Stockholm framträdde han ofta som solist vid de s. k. kavaljerskonserterna på Riddarhuset. Sedan han avgått ur hovkapellet blev han organist i Gävle, tycks emellertid ha förfallit, hade upprepade kontroverser med de kyrkliga myndigheterna och avled vid ett tillfälligt besök i Upsala. ”Af infödde Violinister kan W. uti Konsten räknas för den tredje i ordningen efter Roman och Brandt, ehuru att han uti stilen är något skiljaktig eller tydligare sagt efter den nya smaken” (J. H. *Hallardt). Som tonsättare var han den förste svenske företrädaren för den nya instrumentalstilen. Hans i Musikaliska akademins bibliotek förvarade 4 stråkkvartetter (därav 1 i E-dur utgiven i nytryck av Sven Kjellström), 2 sextetter för stråkkvartett och 2 valthorn, 1 violinsonat med obligatvioloncell, 2 uvertyrer och 2 symfonier visar honom som en genial tonsättare i Boccherinis stil men vittnar också om hans slarv och bohe-meri. — Litt.: C. F. Hennerberg, Kungl. hovmus. A. W. (STM årg. 10 och 11, 1928—29). Weyse, Christof Ernst Friedrich, 1774—1842, tysk-dansk komponist, var elev av J. A. P. *Schulz i Köpenhamn och blev i sin tur lärare åt J. P. E. *Hartmann och N. W. *Gade. Han komponerade 4 symfonier, pianosonater och andra pianostycken, solosånger med piano, dessutom en rad andliga och profana körverk med orkester samt scenmusik och operor. I dessa verk sökte han skapa en nationell dansk stil med an knytning till folkvisan. Han blev 1794 organist vid reformerta kyrkan i Köpenhamn och 1805 vid Frue Kirke. W. redigerade även en koralbok, som före Berggreens var den mest begagnade. — Litt.: A. P. Berggreen, C. E. F. W. (da. 1895). Vezzo'so (it.) ”älskligt”. White [oa'jt] (Whyte), Robert, ca 1530—1574, engelsk kompositör, var organist och kantor i katedralerna i Ely (efter Tye) och Chester, blev 1560 baccalaureus of music i Cambridge, var jämte Tye och Tallis sin tids främste engelske kyrkomusiker. En samlingsupplaga av hans verk återfinnes i Tudor church music bd 5 (1926). Whiteman [oa'jt-], Paul, f. 1893, nordamerikansk dirigent, var vid 17 års ålder altviolinist i Denver, senare i San Francisco Symphony Orchestra, började intressera sig för jazzen och bildade tillsammans med pianisten Ferdie Grofé som arrangör en jazzorkester, som förde hela konstarten upp på en högre konstnärlig nivå. Denna orkester, i vilken flera av U. S. A:s bästa jazzmusiker medverkade, inspirerade G. Gershwin att skriva Rhapsody in blue. Sin första större framgång nådde W. 1924 med en konsert som han kallade An experiment in modern music och hans rykte kulminerade 1930 med filmen King of jazz. — Litt.: Nils Castegren i Röster i Radio (1941 nr 8). Viada'na, Ludovico Grossi da V. (vid Mantua), 1564—-1627, italiensk kompositör, var 1594—1609 domkyr-kokapellmästare i Mantua (blev fran-ciskanmunk 1596), 1610—12 kyrko-kapellmästare i Fano, därefter i Venedig och slutligen åter i Mantua. V. är inte — som tidigare antagits — skapare av vare sig generalbasskriften 1. den andliga monodin — men han torde ha varit en av de första, som beledsagade kyrkokonserten med orgelgeneralbas. Hans mest bekanta verk är Cento concerti ecclesiastici a 1, 2, 3, 4 voci con il basso continuo per sonar nell’organo (3 bd 1602 ff., som Opus musicum sacrorum concen-tuum utg. i Frankfurt a/M 1612 ff.), därur i nytryck 11 nr hos M. Schnei-der, Die Anfänge des Bc. (1918). Dess- 42. — Musiklexikon.