1325 Wiklund—Wikmanson 1326 orkester, talrika orgelverk, däribland koralpreludier utgivna tillsammans med Oskar Lindberg oeh Henry We-man. Vidare har han skrivit körverk med orgel och a cappella, manskvartetter, sänger för blandad kör och solosånger, däribland den populära Kung Liljekonvalje. Wiklund, A d o 1 f, f. 5/6 1879, dirigent och tonsättare, studerade vid konservatoriet i Stockholm (1901 organist-, kantors- och musiklärarexamen), för Richard Andersson (piano) och Johan Lindegren (komposition och kontrapunkt), fick 1903 stats-stipendium för studier i Paris, var 1905—07 Jenny Lind-stipendiat och studerade som sådan för James Kwast i Berlin. 1907 blev han kapellmästar-volontär i Karlsruhe och var 1908 repetitör vid hovoperan i Berlin, var 1911—24 kapellmästare vid Kungl. Teatern (1923 hovkapellmästare) och var 1925—38 ordinarie dirigent vid Konsertföreningen i Stockholm, där han sedan dess regelbundet framträtt som gästdirigent. Han har med framgång uppträtt som dirigent i utlandet, bl. a. i Wien, London, Barcelona, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. ”Ehuru Wiklund som dirigent utfört en mycket förtjänstfull gärning, bl. a. genom förmedling av bekantskapen med många svenska och utländska nyheter beror hans ställning inom svenskt musikliv i minst lika hög grad på hans insats som tonsättare. Hans musik ägde från början beröringspunkter med Brahms och Stenhammar men har senare fått en mera romantisk-impressionistisk inriktning; den har varm melodik, impulsivt temperament och färgrikedom” (Sven E. Svensson i Svenska konstnärer). Tyvärr är hans produktion ganska sparsam. Till hans mest kända orkesterverk hör två ypperliga, lyriskt schvungfulla pianokonserter, en symfoni, en konsertuvertyr, den symfoniska dikten Sommarnatt och soluppgång, Symfonisk prolog och flera orkestersviter. Dessutom har han skrivit kammarmusik, pianostycken och verkningsfulla sånger. Förutom dirigent och tonsättare är W. även en utmärkt pianist och har tidigare ofta framträtt i denna egenskap, Adolf Wiklund. bl. a. som solist i sina egna pianokonserter och som ackompanjatör; en naturlig lätthet för teknik och ett friskt musicerande drag utmärker hans pianospel liksom f. ö. hela hans musikaliska personlighet. Wiklund, Victor, 1874—1933, pianist och dirigent, avlade sina examina vid konservatoriet i Stockholm 1893, blev lärare vid R. Anderssons musikskola 1896, lärare i pianospel-ning vid konservatoriet i Stockholm och kantor i Johannes kyrka 1901 samt ledare för Musikföreningen 1915. Wikmanson, Johan, 1753—1800, tonsättare, studerade för H. *John-sen i Stockholm, sattes i hantverks-lära i Köpenhamn men slutade och försörjde sig med musiklektioner, var från 1772 ämbetsman i Stockholm men samtidigt organist i holländska reformerta kyrkan, 1781 organist i Storkyrkan, 1796 direktör för Musikaliska akademins undervisningsverk och 1797 även lärare i harmoni och kontrapunkt. Sin högre musikaliska utbildning hade han fått av J. M. Kraus, med vilken han knöt ett fast vänskapsband liksom med abbé Vog-ler. Han var en mycket ansedd organist och klaverspelare. Som tonsättare var han närmast mannheimare. Bland hans stråkkvartetter befordrades tre, d-moll, e-moll och B-dur, till trycket efter hans död och tillägnades Joseph Haydn. Den första av dessa