1323 Vieuxtemps—Wikander 1324 Haydn bör alltså ej utföras utpräglat ”galant” annat än i verk, som saknar det typiska haydnska draget av folklig mustighet och dramatisk spänning. Å andra sidan får dessa drag ej framhävas på ett brutalt sätt. I Mozarts tidigare verk kan det galanta draget mera komma till sin rätt. Där innehållet är påtagligt demoniskt 1. patetiskt, må dessa drag ej överskylas genom ett alltför rokokomässigt spelsätt. Mozart tål dock ej vid att vidröras med grova händer — det demoniska och patetiska i hans tonspråk får endast lätt antydas, aldrig understrykas. Beethoven tål däremot även i sina rent wienklassiska verk en mera hårdhänt behandling än Haydn och Mozart. Det heroiska framträder redan mycket tidigt hos honom', och denna egenskap bör ej döljas under ett alltför vekt spelsätt. Hur hans senare verk bör framföras är en fråga, som fordrar en livslång erfarenhet. Ett är emellertid säkert: även hans mest demoniska, heroiska och dionysiska satser får aldrig framföras brutalt. Beethovens styrka ligger inte i yttre våldsamhet utan i inre kraft. Vieuxtemps [vjötä'], Henri, 1820 —1889, belgisk violinist och kompositör, debuterade som underbarn i Liège 1827, blev två år senare elev vid konservatoriet i Bryssel (Bériot), konser-terade 1830 i Paris och reste som virtuos från 1833, studerade under tiden komposition (för *Sechter i Wien och *Reicha i Paris), var från 1846 några år framåt kejserlig kammarvirtuos i Petersburg, begav sig sedan åter på resor, tills han 1871 blev violinprofessor vid konservatoriet i Bryssel. Han räknades som en av sin tids märkligaste violinvirtuoser. Som tonsättare var han i formellt avseende klas-sicist, till innehållet däremot romantiker, melodiskt och harmoniskt besläktad med Gounod och Thomas. Han skrev 6 violinkonserter (1 E-dur op. 10, komponerad redan 1840, 2 fiss-moll op. 19, 3 A-dur op. 25, 4 d-moll op. 31, 5 a-moll op. 25 och den postuma 6 G-dur op. 47), Fantasia appas-sionata op. 35, Ballade et polonaise op. 38 jämte talrika smärre stycken för violin och piano, 6 konsertetyder op. 16, 2 violoncellkonserter, viola- sonat m. m. Även om dessa verk på det hela taget numera har försvunnit från konsertrepertoaren (delvis till förmån för mindre betydande verk) fyller de fortfarande sin uppgift som undervisningsmaterial. — Litt.-. P. Bergmans, H. V. (fra. 1920), Th. Ra-doux, H. V., sa vie et ses æuvres (1891), M. Kufferat, H. V. (fra. 1883). Wifstrand, Siri N a i m a Matilda, f. 4/9 1890, operettsångerska (mezzo), debuterade vid 15 års ålder i Upsala som Lotta i Värmlänningarna, blev 1906 anställd i Helsingfors vid Brunns-teatern, där hon debuterade som O Mimosa San i Geishan, kom därpå till Albert Ranft på Stora Teatern i Göteborg som korist, medverkade vid Oscarsteaterns öppnande 1906 i Fri-hetsbröderna som Pipetta, stannade hos Ranft med avbrott för ett finskt gästspel 1908 och studier i London (för von Zur Mühlen 1912-—13), spelade omväxlande på Oscarsteatern och vid landsortsturnéer till 1918. 1918 —33 gästspelade hon vid olika scener i Stockholm, Köpenhamn och Oslo och har från 1938 varit engagerad vid Riksteaterns turnéer (även i talroller). N. W. var under sin tid vid Oscarsteatern den svenska operettens leading lady. Trots att hennes sångsätt inte var fullkomligt, lyckades hon med sin medfödda musikalitet och intelligens och sin föi-värvade kunnighet eliminera sina brister, när hon inte t. o. m. ställde dem i det konstnärliga uttryckets tjänst och förvandlade dem till förtjänster. Bland hennes roller må först och främst nämnas Sylva Va-rescu i Csardasfurstinnan, Kejsarinnan Maria Theresia, senare Hanna Glawari i Glada änkan, Mme Pompa-dour, Dollarprinsessan, Frasquita och många andra. Vigoro'so (it.) ”kraftfullt” Wikander, David, f. 21/7 1884, tonsättare, blev efter studentexamen elev vid konservatoriet i Stockholm, där han avlade sina examina 1909—10 och är sedan 1920 organist i Storkyrkan i Stockholm. Han var medlem av 1936 års koralkommitté och den litur-gisk-musikaliska kommittén av 1940. Han har komponerat en stråkkvartett, Introduktion och fuga för stråk